Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - Upptäcktsfärder i Antarktis. De senaste årens forskningsresultat, av Carl Skottsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANT ARKTI S
avbruten av vikar, som fortsätta åt sydväst,
och som landet är smalt, var Wilkins
övertygad om att vikarna voro sund, som gingo
tvärsigenom: Grahamsland var ingen halvö utan en
arkipelag. Det sydligaste och bredaste sundet
fick namn efter Vilhjålmur Stefansson, och i
den del, som Wilkins passerade över, lågo
flera öar. Landområdet söder om
Stefanssonsundet uppkallades efter tidningskungen Hearst.
Ellsworth följde under sin första flygning den
21 nov. 1935 i stort sett samma route men nådde
ett gott stycke längre in. Hans fotografier ha
punkt för punkt kollationerats med Wilkins’;
resultaten ha blivit synnerligen märkliga. De
förmodade sunden norr om Stefanssons
visade sig vara mäktiga dalglaciärer,
kommande från en lång bergskedja, som tvang
Ellsworth i höjden, men över topparna, som
nådde mer än 3,000 meters höjd, mötte han
stark motvind och täta moln, varför han här
tvangs att vända. Tre framträdande toppar
kallade han Faith, Hope och Charity, tro,
hopp och kärlek; han trodde på sin uppgift
och hoppades på framgång. Den jämna is
Ellsworth såg och fotograferade vid 70° kan icke
ha varit annat än ett stycke av
Stefansson-sundet, för vilket den nya bergskedjan, som
fick namnet Eternity Range, måste sätta
obevekligt stopp; kanske isen fyller en lång, smal
vik, men något sund finnes icke, Grahamsland
blev åter en halvö, och bergskedjan tillhör
dess huvudaxel, som nu för första gången
konstaterades försvinna in i kontinenten. Vart tar
den vägen? Här finns ännu plats för
spekulationer, och närmast till hands ligger kanske,
att den svänger åt öster fram till Weddellhavet.
Det dröjer kanske icke så länge, innan vi få
veta detta. Ett parti av den brittiska
Gra-hamsland-expeditionen har ägnat sommaren
1936—37 åt uppgiften att undersöka det av
Wilkins siktade kustlandet.
Då Ellsworth den 23 nov. åter lämnade sin
bas, hade han bättre lycka. Ned till 68° följde
han sin förra route, men därifrån drog han sig
något åt väster, flög över Eternitybergen och
satte därefter rak kurs på Little America, dit
han ju omsider välbehållen anlände efter att
ha fullbordat den första flygningen tvärsöver
Antarktis. Vad han såg just då han kommit
över bergen var nytt och ganska förbryllande.
Den första skisskartan (juli 1936) visar ett par
stumpar av bergskedjor, löpande i ungefär
nord-sydlig riktning och parallella med
varandra. Först sedan den noggranna, på
fotografierna och loggboken grundade kartan blivit
färdig, fick man veta hur det hängde ihop
(juli 1937). Det är en vacker karta, full av
detaljer, och fotografierna visa även lagrade
berg, vilket är av stort intresse ur geologisk
synpunkt. Ellsworth hade i själva verket
diagonalt korsat en bred, alldeles jämn sänka,
som med högland på båda sidor sträckte sig i
norr och söder, så långt han kunde se, utefter
Grahamslands förmodade västra del, men var
den kom ifrån och vart den gick kunde han
givetvis icke upplysa världen om. Här var
tiden inne för detaljundersökningen nere på
jorden, och den ha vi icke behövt vänta på
länge. Redan efter ett år var den ovan nämnda
engelska expeditionen på ort och ställe, och
under en lång slädfärd gjordes här
revolutionerande upptäckter. Sänkan är en omkr. 25
km bred, av fast havsis fylld kanal, som skiljer
Alexander I:s land från Grahamsland och
strax s. om 72° vidgas till en vik, som vetter
mot väster, och det kan väl icke råda något
tvivel om att det är en verklig vik av själva
havet. Engelsmännen följde östra stranden
av kanalen, där bergen äro eruptiva och ha
samma byggnad som fortsättningen åt norr
av Grahamslands västkust. Det fanns ingen
bräsch i muren; man fick ett nytt bevis för
att landet icke är någon arkipelag.
Återvägen togs längs östsidan av Alexander I:s
land, där bergen voro lagrade och där rikliga
fynd av fossila djur och växter gjordes. Den
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
