Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - Gotlands bildstenar. En märklig förhistorisk monumentgrupp, av Sune Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BI LD ST E N AR
mellan två hästar i bredd; hästens huvud är
besynnerligt utklätt, hans ben kliva fram
mellan saxvis ställda stakar(?), möjligen en naiv
framställning av en för Gotland karakteristisk,
kraftig hägnadstyp, »standtun». I så fall se
vi dödshästen, Sleipner, passerande gränsen
till de dödas värld. Nästa register visar oss i
varje fall den döde vid målet, d. v. s. i Valhall.
Han har nu satt sig upp i sadeln, svänger en
segerkrans i handen och hyllas med liknande
av flera följeslagare. Denna gång är
ryttarbil-den omsluten av en rad symboliska tecken,
vilka förmodligen skulle ge kraft åt
monumentbeställarens ivriga förhoppning om att den
fallnes mottagande verkligen finge ett så ståtligt
förlopp.
Från Smiss i Stenkyrka härrör en annan av
Gotlands ståtligaste bildstenar (bild 10).
Mästaren har ej förmått ge sina scener samma
livfullhet, som vi iakttagit på Hammars- och
Tängel-gårdastenarna, men desto mer av lugn och
förnäm elegans. Också här ha vi nederst ett stort
skepp. Seglet är påfallande skevt tecknat. Själva
fartygets aktre stam är större än fören. Ha vi
möjligen här ett valhänt försök till
perspekti-visk framställning? Högt upp i skeppets akter,
med tre spjut bakom sig, sitter den man, till
vars minne monumentet rests. Han tycks vara
framställd sådan man mindes honom sista
gången lämna hemöns kust i sitt eget fartyg,
med seglet svällande för akterlig bris.
Till de senast skildrade stenarna sluta sig ett
stort antal andra, vanligen mer eller mindre
stympade eller vittrade hällar av varierande
storlekar. Tydligen var generationen omkr. år
700 på Gotland gripen av en lika intensiv
mo-numentvurm, som den svearna fylldes av under
den del av 1000-talet, då så gott som alla av
Mälarlandskapens talrika runstenar kommo till.
Något senare, omkr. 800, blossade intresset
för bildstenar åter upp mer kortvarigt,
huvudsakligen på södra delen av ön. Nu tillkommo
bl. a. två ofta avbildade monument, det ena
från Ardre kyrka (bild 11), det andra från
Tjängvide i grannsocknen Älskog.
Ardreste-nens 210 cm höga bildyta bär utom ryttare och
skepp ett stort antal oredigt utströdda
småbilder, där såväl hjältesagor som myter tyckas
vara illustrerade. Ryttaren sitter på en
åttafo-tad häst, otvivelaktigt Sleipner, som skall föra
honom till de dödas boningar. Framför honom
vill man gärna se en bild av Valhall, men
tydningen blir oviss, då vi uppenbarligen ha att
göra med en delvis av grova missuppfattningar
lidande hopställning av lämpliga lån från
Ham-mars-Tängelgårdagruppens vida bättre
utformade motivkrets. Den nu ifrågavarande
mästarens förmåga att röra ihop sina motiv
framträder tydligt på Ardrestenens undre del, där
vi bl. a. finna en scen ur Volsungasagan
(smedjan, som Volund lämnar, klädd i fågelhamn,
sedan han dödat de två kungasöner, vilkas
huvudlösa kroppar också ses avbildade) och
enstaka myter (den fjättrade Loke i nedre högra
hörnet och hans maka, som i horn samlar upp
ormarnas etter; Tors fiske).
Det var emellertid först under 1000-talet, som
bildstensmodet ånyo blossade upp och på
samma gång gav anledning till verkligt
framstående nyskapelser. Den tredje
stormonu-mentgruppens förnämligaste alster äro
betecknande nog så gott som alltid funna på
kyrkogårdar, flera av dem ha kristna symboler, och
deras numera regelbundet runskrivna
kantbårder innehålla ej sällan kristna böner. Vid
Sjonhems kyrka har man funnit tre samtidigt
som ett monument formade stenar, resta till
minnet av tre bröder, av vilka en föll i Vindau,
en i Rumänien och den tredje dog hemma.
Likartad är en stor sten från Hogräns
kyrkogård. Den till skriftband förvandlade
kantbårdens nedre ändar ha på dylika monument blivit
insvängda och utdragna till sirligt kluvna och
om varandra flätade slingor av den även från
andra delar av Norden men framför allt från
östsvenska landskap kända runstensstilen (bild 14).
2"—NFM38:1
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
