Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - Elektronvågor i experimentell belysning, av Sven Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELEKTRONVÅGOR
teorien, är det enklast att försöka med
katod-strålar, vilka bestå av fria elektroner i snabb
rörelse. Den teoretiska formeln våglängd =
h/mv (där h är den för kvantumteorien
grundläggande Planckska konstanten, m partiklarnas
massa och v deras hastighet) visar, att
våglängden för de experimentellt brukbara
strålarna är mycket kort, av samma
storleksordning som röntgenstrålarnas eller bråkdelar av
en milliondels mm. Så korta vågor undersökas
bäst med de ytterst fina och regelbundna
»vävnader» vi ha i kristallerna med deras
regelbundet ordnade atomer. Trots att detta 1925,
kort efter de Broglies grundläggande arbete,
påpekades av Elsasser, synes det ha varit ett
experimentellt missöde, som ledde Davisson på
det rätta spåret. Han hade tidigare jämte C.
H. Kunsman undersökt hur elektroner
reflekterades från metallytor. Även om dessa äro
kristalliniska, bestå de vanligen av en mängd
huller om buller liggande småkristaller, vilket
gör interferensbilderna mindre utpräglade. När
Davisson senare jämte L. H. Germer på detta
sätt undersökte en nickelplatta, blev denna
förorenad och måste renas genom långvarig
glödgning. Då försöket härefter återupptogs,
befanns resultatet vara ett helt annat än förut:
ett stort antal elektroner avböjdes i vissa
bestämda riktningar, helt få i andra riktningar.
Resultatet publicerades 1927. Det hela var
analogt med de avböjningar i vissa bestämda
riktningar en kristall ger ett
röntgenstrålknippe, som träffar den. Att fenomenet vid
Davissons och Germers försök uppträdde först
efter glödgningen berodde på att denna
framkallade en omkristallisering i metallplattan. En
fotografisk registrering av elektroners
avböj-ning vid gång genom en ytterst tunn
silverkristall ges på bild 2.
Vid röntgenstrålar kan man, som P. Debye
visat, under lämpliga omständigheter få fram
interferensbilder även vid finkristalliniskt
material. Motsvarande försök vid elektronstrålar
Bild 2.
lyckades först för G. P. Thomson och
publicerades 1927, något senare än Davissons och
Germers arbete men oberoende därav. I motsats
till Davissons och Germers relativt långsamma
elektroner, som reflekterades från en tjock
metallplatta, arbetade Thomson med snabba
elektroner, som trängde rätt igenom ytterst
tunna hinnor av celluloid och olika metaller.
Efter dessa grundläggande arbeten kom en
hel rad nya publikationer av upptäckarna och
av många andra, som utarbetade de nya
metoderna i olika riktningar. Dels utförde man
teoretiskt viktiga precisionsbestämningar av
elektronvåglängder (S. von Friesen 1935), dels
bestämde man olika ämnens struktur. På grund
av elektronstrålarnas ringa
genomträngnings-förmåga befunnos de särskilt värdefulla för
studiet av ytterst tunna ytskikt på olika ämnen.
En annan tillämpning är undersökning av
molekylers byggnad enligt Debye. Detta gjordes
först genom studium av röntgenstrålars avböj
-ning, men R. Wierl påvisade 1931 den stora
fördelen i att för detta ändamål använda
elektronstrålar. Sedan dess har ett stort antal
ämnen undersökts och resultat av största både
kemiska och fysikaliska intresse erhållits.
Enligt teorien skola interferensfenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
