Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - R. Martin du Gard. 1937 års Nobelpristagare i litteratur, av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN DU GARD
och ämbetsmannasläkt, bördig från Normandie.
Tillnamnet Gard kommer av ett så benämnt
slott i Bourbonnais, som släkten tidigare ägt.
Martin du Gard bedrev sina studier vid Lycée
Condorcet och Lycée Janson de Sailly, sedan,
efter avlagd studentexamen, vid École des
Chartes, vilken han lämnade 1906 som
diplomerad »arkivist» på en avhandling om det
berömda benediktinklostret Jumièges i Normandie.
Här lärde han sig en vetenskaplig metodik, som
han förblivit trogen även i sitt litterära
författarskap. Men framför allt kom han i närmaste
kontakt med det sjudande intellektuella liv, som
utmärkte Parisuniversitetet under decennierna
kring sekelskiftet, och han var en passionerad
deltagare i studentdebatterna kring
Dreyfus-affären. Detta liv av ständig andlig
högspänning återspeglas i hans förstlingsromaner,
»Devenir» (1908), som han själv kallar ett
gesällprov, och »Jean Barois» (1913), som till
stor del har dialogform och är av oskattbart
värde som samtidsdokument, en hel generations
självbikt. Två eller tre andra, redan
färdigskrivna böcker — en till och med tryckt, med
titeln »L’une de nous» (1910) ■— kasserade han
obarmhärtigt eller lät gå i stöpsleven för
kommande verk. Den stränga självkritiken var
sålunda tidigt vaken, och som han var ekonomiskt
oberoende av sitt författarskap, kunde han
tilllåta sig denna lyx. I världskriget deltog han
som ledare av en bilkonvoj; han lär därunder
ha givit åtskilliga prov på offervilja och
mannamod, enligt vad hans närmaste vän, dåvarande
bataljonsläkaren Georges Duhamel, omvittnat.
Återbördad till det civila livet, slog han sig ned
först i Paris, sedan (1925) på den fäderneärvda
egendomen Le Tertre vid staden Bellème i
södra Normandie och behöll endast en
pied-à-terre i huvudstaden, där han med åren blev en
alltmera sällsynt gäst. Allt litterärt kotteriväsen
var honom främmande. Sina gamla
vänskapsförbindelser med kretsen kring La Nouvelle
Revue Francaise bevarade han dock, och han
förblev en ofta och gärna sedd, om än
tystlåten deltagare i de platonska symposier, till
vilka den gamle lärdomsveteranen Paul
Des-jardins varje år inbjöd representanter för hela
det intellektuella Europa, inklusive de forna
fiendeländerna, i Pontignys till modernt
humanisthem omdanade cistercienskloster från tidig
medeltid. André Gide, Jean Schlumberger,
den tidigt avlidne Jacques Rivière och den
lärde teaterreformatorn Jacques Copeau —
vars Vieux-Colombier han var med om att
grunda —- hörde till de få av denna krets, som
också blevo mottagna hos slottsherren i
Bellème, när han behövde vederkvickelse efter
de litterära mödorna. Ty sedan han gjort upp
den första planen till den stora romancykel,
»Les Thibault» (»Släkten Thibault»), som
skulle bli hans egentliga livsverk, levde han
endast i och för detta verk och isolerade sig så
gott som fullständigt från yttervärlden. På
senare år har han huvudsakligen varit bosatt
i Nizza.
Den första volymen i Thibaultserien, »Le
cahier gris» (»Den grå skrivboken»), utkom
1922, omedelbart följd av »Le pénitencier»
(»Uppfostringsanstalten»). Den väckte genast
kritikens uppmärksamhet för sin lika dristiga
som finkänsliga analys av ungdomligt själsliv i
pubertetsåren. Samtidigt lyfte författaren, som
en annan Asmodeus, taket av ett par typiskt
borgerliga Parishem, det ena — familjen
Thi-baults — rotfäst i gammaldags katolsk tradition,
det andra —familjen Fontanins — präglat av
tidigare generationers protestantiska
fördomsfrihet. Det förra är hans eget, i diktens
trollspegel; det senare kunde gott vara André Gides,
sådant det beskrivits i dennes självbiografiska
»Si le grain ne meurt». Med något eller några
års mellanrum utkommo under 1920-talet de
följande fyra delarna: »La belle saison» (1923;
»Den vackra årstiden»), som i två volymer
skildrar de två bröderna Thibaults
sturm-und-drang-år med starka färger och hetsig rytm,
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
