Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - R. Martin du Gard. 1937 års Nobelpristagare i litteratur, av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN DU GARD
vidare »La eonsultation» (1928), där den
stadgade äldre brodern, Antoine, nu färdig läkare,
är huvudpersonen, och »La Sorellina» (s. å.),
där den yngre brodern, problembarnet Jacques,
tar sitt liv i egna händer och definitivt blir den
förlorade sonen med hemvist i revolutionära
Genèvekretsar, slutligen »La mort du père»
(1929; »Faderns död»), rent konstnärligt sett
måhända romanens höjdpunkt. Här når
författarens naturalistiska porträttkonst, som
icke väjer för de mest nervpåfrestande
detaljer, en nästan bibliskt monumental
verkan, värdig Balzac. Det är en hel epok, som
går i graven med gamle Thibault, en sj älvhär
-lig parisisk storborgare, som gott kunnat höra
hemma i Ludvig XIV:s och Bossuets sekel.
Därefter inträder en paus, som brytes först 1936,
då verkets sjunde del utkommer i tre
volymer: »L’été 1914» (»Sommaren 1914»), Den
har tydligen existerat i flera versioner, varav
en, med titeln »L’appareillage», var färdig till
utgivande 1930 men i sista stund — möjligen
under intryck av det mörknande världsläget —
återtogs för en genomgripande omarbetning.
Det är icke längre några enskilda människors
öde, som är skildringens huvudföremål, utan
den borgerliga värld, som gick under
sommaren 1914. Familjen Thibault blir bara en
detalj i skådespelet; scenen utvidgas till hela det
flammande och rykande Europa. Jacques dör
martyrdöden men icke för fiendehand som
soldat i ledet, såsom författaren sannolikt från
början tänkt sig, utan som i bokstavlig mening
flygande fredsapostel, misstänkt för spioneri
och utan dom eller rannsakning nedskjuten av
egna landsmän. Boken är f. ö. fylld av stora
idédebatter kring krigets problem, som ge
stämningsläget dag för dag — med mycket
aktuell tillämpning. En »Epilogue» till hela
cykeln är avsedd att utkomma under loppet
av år 1938.
Det är sannolikt som arvtagare till den stora
realistiska romantraditionen i Frankrike, som
Roger Martin du Gard.
Martin du Gard i främsta rummet befunnits
värdig det litterära Nobelpriset. I det
överlämnade diplomet anges som motiv till
utmärkelsen »den konstnärliga kraft och sanning,
varmed han i romanserien ’Les Thibault’ har
framställt mänskliga motsättningar och
väsentliga sidor av samtida liv». Kort förut hade
han tillerkänts staden Paris’ nyinrättade
litteraturpris, den första officiella
hedersbevisning han mottagit från franskt håll. Han är
intet spontant skapande naturgeni som Balzac
och i viss mån Zola; han är snarare en
intensivt reflekterande konstnär som Stendhal och
Flaubert. Han jämfördes från början med
Romain Rolland, som först återupptog den
efter Zolas tid i vanrykte råkade
romancykelformen. Men det finns ingen samtida fransk
roman, möjligen undantagandes Marcel Prousts
»A la recherche du temps perdu», där man så
litet märker avsikten, där med andra ord det
konstruktiviska så litet framträder, trots den
rika motivflätningen, och där människorna i så
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
