Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - G. P. Thomson. Nobelpristagare i fysik 1937, av Sv. B-r - Zaratustra och den forniranska religionen. Hans person och verk i ny belysning, av H. S. Nyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZARATU STRA
sir Joseph John Thomson. Han har studerat
i Cambridge och tjänstgjorde under
världskriget vid flyget för aerodynamiska
undersökningar men återvände till Cambridge 1919, blev
1922 professor i fysik (Natural Philosophy) vid
universitetet i Aberdeen och 1930 professor i
fysik vid Imperial College of Science, London.
Bland hans skrifter märkas »Applied
Aero-dynamics» (1919), »The Atom» (1930), »Wave
Mechanics of the Free Electron» (s. å.) och
tills. m. sir J. J. Thomson »Conduction of
Electricity through Gases» (3:e uppl., I—II,
1928—33). Hans nu prisbelönta forskningar
behandlas i artikeln Elektronvågor i detta
häfte, sid. 25 ff. Sv. B-r.
ZARATUSTRA OCH DEN
FORNIR ANSK A
RELIGIONEN.
HANS PERSON OCH VERK I NY
BELYSNING.
Zaratustra, det forntida Irans ende
religionsstiftare av allmännare betydelse, var under
namnet Zoroastres (Zoroaster) känd av
grekerna redan på Platons tid. Den av honom
stiftade religionen, zoroastrismen, var i
forntiden tidigt utbredd över hela Iran och
upphöjdes under sasanidtiden (226—650 e. Kr.)
till Irans officiella statsreligion. Den
undanträngdes sedan så småningom av islam men
lever ännu i våra dagar kvar i parsernas
stora och blomstrande församlingar i Bombay
med omnejd, därjämte också på spridda
områden i det gamla moderlandet Iran.
Dess heliga urkund heter Avesta och
är avfattad på forniranskt språk, den s. k.
avestiskan, som är tydligt skild från de
forn-persiska kungainskrifternas språk, fornper-
siskan. Avesta samlades och kodifierades först
under sasanidtiden efter att förut ha så gott
som uteslutande traderats muntligt. Den
sasa-nidiska Avestakanon är på ett par böcker när
försvunnen, men de liturgiska böckerna,
Yasna’n (parsernas högmässoritual), Yast’erna
och de mindre liturgierna (»lilla Avesta») äro
bevarade. I Yasna’n återfinnas de på
Zaratustra själv återgående texterna, de s. k.
gäthä-sångerna (kap. 28—34, 43—51 och det något
senare kap. 53), vidare fyra uråldriga
böneformler och den zoroastriska församlingens
äldsta dokument, Yasna Haptahäti (kap. 35—
42).
Alltsedan Avesta återupptäcktes av
fransmannen Anquetil-Duperron och av honom
gjordes tillgänglig för den europeiska
forskningen (1771), har Zaratustra varit föremål
för livlig uppmärksamhet från
religionshistorikernas sida, och en rad verk om honom ha
sett dagen; här i Norden har han ingående
studerats av E. Lehmann, N. Söderblom och
E. Reuterskiöld. I ett inom kort utkommande
arbete, »Irans forntida religioner» (Sv.
kyrkans diakonistyrelses förlag), gör dessa raders
författare ett försök att ställa hans miljö,
person och verk i ny belysning. Här nedan ges
en sammanfattning av detta arbetes viktigaste
resultat.
Akemenidernas dynasti (omkr. 550—330 f.
Kr.) upprättade ett stort iranskt imperium,
som hade sitt centrum i provinsen Persis
(nuvarande Färs) och Medien men i öster sträckte
sig till Jaxartes (Syr-darja), i norr till
Aral-sjön och i väster till Balkanhalvön och
Libyska öknen. Detta imperium, främre Orientens
största inhemska statsbildning i forntiden,
inneslöt alla öst- och västiranska stammar av
ariskt ursprung och dessutom de gamla
orientaliska kulturfolken i väster. Före
akemenid-tiden voro åter Östiran och Västiran två
tämligen skarpt skilda världar. Östiran, det
egentliga »ariska» landet, hade sitt centrum i Merv-
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
