Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1938 - Den nya lagsökningslagen, av Å. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGSÖKNINGSLAGEN
vägen för indrivning av fordringar av mera
enkel typ. Sedan gammalt har man därför hos
oss liksom i främmande rättsordningar
anordnat särskilda summariska processformer för
dylika fall. Dessa avse att ställa till
borgenärens förfogande en möjlighet att snabbare
och billigare fastställa fordringen, så att
exekution kan ske; nedbringandet av kostnaderna
för förfarandet är tydligen även för gäldenären
en direkt fördel. Den summariska prövningens
risker förebyggas, om man vid behov kan
överföra saken till handläggning i vanlig
rättegångs-väg och det vidare anordnas en möjlighet till
särskild omprövning av summariskt avgjorda
mål, när part anser, att procedurens summariska
karaktär åstadkommit ett oriktigt bedömande.
I Sverige finnas två summariska
processformer, vilka i detta sammanhang ha intresse,
nämligen lagsökning och
handräckning för fordran. De ha hittills
handhafts av en myndighet utan egentlig
domstolskaraktär, nämligen överexekutor (på landet
länsstyrelsen, i Stockholm
överståthållarämbe-tet och i andra större städer magistraten); från
överexekutor har talan emellertid kunnat
fullföljas till hovrätt. Att lagsökningsproceduren
på detta sätt närmast försiggått inför exekutiva
myndigheter — och ej, som i regel i utlandet,
inför egentliga domstolar — beror på den
svenska lagsökningsprocessens (exekutivprocessens)
historiska utveckling ur tanken, att en »klar
sak» icke skulle gå till domaren utan direkt
till exekutor. Att saken var »klar» kunde i
äldre rätt dels bero på skriftliga bevis från
kärandens sida (skuldebrev e. d.), dels på
andra »strax bevisliga skäl». Senare
begränsades lagsökningsproceduren till fall, då
fordringsägaren kunde åberopa skuldebrev eller
annat skriftligt fordringsbevis. För indrivning
av andra fordringar (dock ej skadestånd)
infördes 1907 den särskilda formen handräckning
för fordrans utfående, vilken likaledes anknöts
till överexekutor.
1934 voro de slutligt handlagda målen angående
lagsökning för fordran, intecknad i fastighet, 5,597, för
fordringar, intecknade i fartyg, 3 och för övriga
fordringar 14,040. Av dessa 14,040 fall fullföljdes ansökan
aldrig i 6,229 fall, och i 7,580 ålades
betalningsskyldighet; i 68 fall upptogs ansökan av olika skäl icke,
och 163 förklarades tvistiga (där parterna alltså
hänvisades till domstol). De 7,580 fall, där
betalningsskyldighet ålades för andra fordringar än sådana, som
voro intecknade i fast egendom eller fartyg,
representerade ett sammanlagt fastställt fordringsbelopp av
över 9 mill. kr. (samma år fastställdes i
lagsöknings-väg till betalning ur intecknad fast egendom närmare
12 mill. kr. och ur intecknat fartyg 10,000 kr.). De
under 1934 slutligt handlagda målen om handräckning
för fordrans utfående utgjorde 7,460, därav icke
fullföljda 2,767. I 4,000 fall lämnades ansökningen
obestridd (eller anfördes jäv blott beträffande
handräckningskostnaderna), representerande ett belopp av nära
500,000 kr. Jäv anfördes i 679 fall, representerande ett
belopp av c:a 120,000 kr., och ansökan upptogs icke
i 14 fall.
Genom lagstiftning 1937 ha de hittills
gällande stadgandena på detta område upphävts
och ersatts med nya regler; de viktigaste av
dem återfinnas i lagen om lagsökning och
handräckning för fordran (lagsökningslagen)
av den 18 juni 1937. De nya reglerna trädde
i kraft den 1 jan. 1938. Huvudinnebörden i
reformen är, att dessa summariska
processtyper överflyttats från överexekutor till
underdomstolarna. Vad man härmed velat vinna har
framför allt varit, att lagsöknings- och
handräckningsförfarandet utan former, kostnad och
omgång kunde övergå i ett vanligt tvistemål,
därest detta funnes påkallat på grund av sakens
beskaffenhet. Man har också hoppats, att
därigenom gäldenären mindre skulle frestas att
göra ohemula invändningar mot ett i själva
verket befogat krav. Dessa mål handläggas dock
ej av själva underrätterna utan av särskilda
till dessa knutna lagsökningsdomare;
såsom sådan fungerar på landet
häradshövdingen eller den, som därtill är särskilt
förordnad, och i stad med rådhusrätt den av
rättens lagfarna befattningshavare, som är satt
därtill. Reformen har även till syfte att ge-
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
