Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1938 - Förenta staternas neutralitetslagstiftning, av Torsten Gihl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NEUTRALITETS LAGSTIFTNING
den angripna staten lika. Inför omöjligheten
att genomdriva bestämmelser om olika
behandling av angriparen och den angripna staten
verkade denna meningsriktnings anhängare för
att tillämpningen av lagens bestämmelser skulle
göras i största möjliga utsträckning beroende
av presidentens diskretionära prövning,
varemot »isolationisterna» önskade göra dess
bestämmelser »mandatoriska», d. v. s. presidenten
skulle vara skyldig att bringa dem i
tillämpning, så snart krig mellan främmande makter
förelåg. Dessutom framträdde motsättningar
mellan dem som av hänsyn till Förenta
Staternas exportintressen önskade vidhålla kraven
på »havets frihet» och .dem som ville offra
denna princip på fredens altare.
Den första av de nya amerikanska
neutralitetslagarna kom till stånd i slutet av augusti
1935; i viktiga delar ägde den emellertid
giltighet endast till slutet av februari 1936. Dess
syfte och innebörd framgå av att snart sagt
varje bestämmelse i densamma hänförde sig
till någon händelse eller något förhållande,
som ägt rum under världskriget. Man synes
helt enkelt ha utgått från det faktum, att
Förenta Staterna råkat i krig med Tyskland,
och man frågade sig: varpå berodde det, att
Förenta Staterna råkade i konflikt med
Tyskland under världskriget? Man fann, att en av
anledningarna var den amerikanska
vapenexporten till ententeländerna, och man
föreskrev därför, att presidenten vid krigsutbrott
skall utfärda förbud mot export av vapen och
krigsförnödenheter till krigförande länder,
varjämte man införde kontroll över tillverkning
av och handel med vapen och krigsmaterial;
man förbjöd vidare amerikanska fartyg att
frakta vapen och krigsmaterial till krigförande
(även över neutrala hamnar), en bestämmelse
som, om den gällt under världskriget, skulle
berövat tyskarna ett av motiven för
torpede-ring av amerikanska fartyg. Man fann vidare,
att en av de häftigaste konflikterna mellan
Förenta Staterna och Tyskland förorsakats av
»Lusitania»-fallet, och man bemyndigade
därför presidenten att förklara, att amerikanska
medborgare, som reste som passagerare på de
krigförandes fartyg, gjorde detta på egen risk.
På erfarenheter från världskriget, ehuru med
mera allmängiltig innebörd, grundade sig även
de övriga bestämmelserna: att fartyg, såväl
amerikanska som främmande, borde avkrävas
garantier för att de ej från amerikansk hamn
försågo de krigförandes örlogsfartyg eller
transportfartyg med bränsle, krigsmaterial eller
andra förnödenheter samt att presidenten ägde
förbjuda ubåtar att inkomma till eller utlöpa
från amerikanska hamnar och farvatten. Under
den diskussion, som föregick neutralitetslagens
antagande, hade det i anslutning till Warrens
synpunkter framhållits, att tvister angående
uppbringningsrätten till sjöss hörde till det
som var mest ägnat att framkalla konflikter
mellan krigförande och neutrala makter.
Frånsett bestämmelserna om förbud mot vapenexport
hade denna synpunkt icke tillräckligt beaktats
vid neutralitetslagens avfattning. Men i detta
hänseende kompletterades lagen genom en
förklaring, som presidenten utfärdade samtidigt
med att neutralitetslagen med anledning av
italiensk-abessinska kriget sattes i tillämpning
och som gick ut på att amerikanska
medborgare, gom inläto sig på transaktioner av vad
slag som helst med de krigförande, gjorde detta
på egen risk. Detta innebar, att amerikanska
medborgare, som finge sina fartyg eller varor
uppbringade och konfiskerade av krigförande,
icke kunde räkna på att deras regering skulle
inskrida till skydd för deras intressen.
Ehuru 1935 års neutralitetslagstiftning i stort
sett var ett uttryck för den »isolationistiska»
ståndpunkten, innehöll den dock vissa element,
som kunde verka till fördel för Nationernas
Förbunds intressen i händelse det bleve fråga
om sanktioner mot en angripande stat. Om
förbundets medlemmar t. ex. såsom sanktions-
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
