Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Meteoritkratrar. En parallell till månens ringberg? av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METEORITKRATRAR
Meteoritkratern vid Wabar i Sydarabien. Efter Philby.
Odessa i Ector County, Texas, U. S. A.,
Hen-bury i Centralaustralien, Wabar i öknen
Ruba el-Chali, Sydarabien, Sall på Ösel, vid
Steniga Tunguska i Sibirien, Campo del Cielo
i Argentina, vid Nord- och Syd-Carolinas
at-lantkust, kratersjön Bosumtwi i Ashanti,
Väst-afrika, och Gwarkuh, Persiska Belutsjistan.
Av de ovannämnda kratrarna är Bosumtwi
störst med en genomskärning av omkring en
svensk mil och ett djup av omkring 400 m.
Meteornedslaget vid Steniga Tunguska har
givit upphov till ett fält av smärre kratrar.
Fallet skedde den 30 juni 1908 och iakttogs
på avstånd av tunguser. Dess verkningar
avlästes såväl på seismografer som på känsliga
barografer. Vid nedslaget dödades mer än
1,000 renar, och en kraftig skogseld uppstod.
På bild sid. 248 ser man den från nedslagets
centrum radiellt fallna skogen efter den
våldsamma katastrofen.
Förödelsen sträckte sig ända till
faktoriet i Vanovara, 80 km från
nedslagsplatsen. Det var först
år 1927, som den ryske
geologen Kulik lyckades komma
fram till nedslagsplatsen. Han
fann därvid i den fuktiga och
bottenfrusna tundran tio
kratrar, som mätte från 10 till 50
meter i genomskärning och till
sin struktur erinrade om
månkratrarna. Några meteoriter
upptäcktes icke, men detta finner sin förklaring
i terrängens beskaffenhet och de stora
svårigheterna att göra några mera ingående
undersökningar.
Man kan antaga, att meteoritkratrarna på
jordytan äro lättast att upptäcka i
ökenområdena, och man kan därför hoppas, att
flygexpeditioner kunna lämna viktiga bidrag till
utforskandet av dessa bildningar. I Libyska
öknen fann sir Robert Clayton ett antal
krater-formade berg, som i hög grad erinrade om
månkratrar. Det har dock senare visat sig, att
man härvidlag icke torde ha att göra med
några meteoritkratrar, men icke desto mindre
existera säkerligen många dylika inom
ökenområdena. Man kan också tänka sig, att det
skall finnas ett betydande antal väl bibehållna
meteoritkratrar på den havsbotten, som
tidigare varit land. Slutligen får man också räkna
Kratersjö vid Sall (Kaali) på Ösel. Efter Kraus, Meyer och Wegener.
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
