Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Oceanytans höjdväxlingar och Nordens nivåförändringar, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIVÅFÖRÄNDRINGAR
stigit ur havet eller genom att sediment under
långa tider hopats på dess botten. Bildas
många och stora insjöbäcken på kontinenterna,
eller täckas dessa i större utsträckning av
landis, minskas världshavets vatteninnehåll;
men detta ökas åter, om sjöarna tappas ur
eller indunsta eller om landisarna smälta bort.
Ty insjövatten och landis äro båda lån från
världshavet. Dessa vattenkvantiteter ha så att
säga kopplats ut ur den stora, normala
cirkulation, som består i avdunstning från oceanerna
till atmosfären, utfällning av nederbörd över
kontinenterna och avrinning från dessa genom
floderna till havet. Såvida oceanbassängernas
rymd förblir oförändrad, måste deras
vattenfyllning falla och stiga, allteftersom mera eller
mindre vatten blir bundet på land.
Landhöjning — förorsakad av jordskorpans
strävan att räta ut den djupa buckla, som
istidens kilometermäktiga landismassor tryckt
ned — är som bekant ett av de mest
karakteriserande dragen i de nordiska ländernas
geografiska utveckling i postglacial tid. Ända
från början av 1700-talet — då Emanuel
Swe-denborg i sin avhandling »Om vatnens högd
och förra verldens starcka ebb och flod» (1719)
av en rad iakttagelser slöt, att vatten fordom
måste ha betäckt stora delar av Sverige — till
slutet av 1800-talet bröto sig meningarna om
orsaken till detta vattens försvinnande. Men
övervikten gled mer och mer över från teorien
’ om en »vattuminskning» till den först av
lant-mäteridirektören i Finland Efraim Otto
Runeberg (1765) framförda meningen, att det varit
landet, som stigit. Och efter Gerard De Geers
grundläggande skrift »Om Skandinaviens
nivåförändringar under qvartärperioden» (1890)
stod det i trettio år utom diskussion, att
Nordens nivåförändringar efter istiden äro en i s
o-statisk företeelse, d. v. s. att de bestått i
höjningar och sänkningar av jordskorpan. Den
eustatiska faktorn, d. v. s. havsytans egna
höjdförskjutningar på grund av växlande fyll-
Storleken — i meter på 100 år — av den i vår tid
pågående landhöjningen enligt observationsserierna från
svenska kustpeglar. Efter F. Bergsten.
ningsgrad hos oceanbassängerna, tillskrev man
så små mått, att den ej behövde beaktas. Men
med 1920-talet började nya synpunkter göra
sig gällande. Ty då visade Fridtjof Nansen
(1922) och Wilhelm Ramsay (1924), att man
måste sidoordna den eustatiska faktorn med
den isostatiska för att kunna uppnå en rimlig
teoretisk lösning av hela problemet om
Nordens senkvartära nivåförändringar. I varje
fall läto sig åtskilliga enskildheter i det
fastställda utvecklingsförloppet förklaras otvunget
och enkelt, om man antog ett växelspel mellan
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
