Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Oceanytans höjdväxlingar och Nordens nivåförändringar, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIVÅFÖRÄNDRINGAR
landytan på jorden. Frilades denna helt, skulle
vattnet i oceanbassängerna stiga ungefär 50 m,
om den obekanta istjockleken sättes till en
ganska måttlig siffra. Då den forna isarealen
var c:a 3,7 gånger större än den nuvarande
och även istjockleken måste ha varit i
genomsnitt ansenligt större än nu, tvingas man under
alla förhållanden att räkna med kvartära
höjd-förändringar av världshavets yta på ett eller
annat hundratal m. Efter den sista, mindre
vidsträckta nedisningen har oceanvattnets
stigning otvivelaktigt uppgått till flera tiotal m.
Dessa förhållanden göra onekligen problemet
om de nordiska ländernas kvartära
nivåförändringar betydligt mera komplicerat, än man
tidigare velat antaga. Men å andra sidan är
det skandinaviska landhöjningsområdet en av
de få trakter på jorden, där det verkligen
finns utsikter att fastställa världshavets
höjd-växlingar under det senaste tiotusentalet år.
Spår av lägre strandlägen, möjligen
motsvarande istidernas oceaniska lågvattensskeden,
äro kända från många kuster och arkipelager.
Flodrännor fortsätta ut på havsbottnen. Den
alltsedan Charles Darwins dagar mycket
diskuterade egendomligheten, att korallrevens
kalkstockar räcka ned till ett vida större
havsdjup, än vad koralldjuren kunna leva på, har
den amerikanske geologen Reginald Daly
(1910) tytt som en följd av oceanytans höjning
med ungefär 75 m i mycket sen geologisk tid.
William Beebe, den berömde djupdykaren, såg
vid Bermudasöarna en typisk strandbädd av
sand och klappersten något mer än 20 m under
havsytan. Men sådana submarina
observationer kunna knappast ge mer än tillfälliga
notiser om det forna lägre vattenståndet i haven.
Och i alltför många fall kunna de enkelt
förklaras genom lokala förskjutningar i
jordskorpan, framkallade av vulkaniska processer.
Annorlunda blir det i ett område som
Skandinavien, där en mer eller mindre intensiv
landhöjning, som fortgått ostörd av vulkanism
och vad därmed sammanhänger, torrlagt
vidder av forntida havsbotten och lyft hela serier
av fornkuster tiotals och hundratals m över
den nutida strandnivån. Sådana höjda
strandlinjer finnas visserligen vid många andra
nutida kuster. Så t. ex. löper runt hela
Sydafrika en lyft strandlinje 6 m över den
nuvarande, och samma gamla strandnivå är känd
från åtskilliga andra håll i världen.
Uppenbarligen är det fråga om en — geologiskt talat
-—- helt ung bildning. Det är svårt att komma
ifrån, att man här måste stå inför en
världsomfattande sänkning av oceanytan,
sannolikast beroende på den allmänna ökning av
landisbildningen, vilken bör ha åtföljt de
senaste 4—5 årtusendenas avtagande värme.
Kanhända är det den postglaciala värmetidens
maximala påfyllning av oceanbassängerna, som
är registrerad i denna mycket omdebatterade
företeelse. Men för övrigt ligga spåren av
hela det stora utvecklingsförloppet efter den
sista istiden vid sådana kuster dolda på
havsbottnen. Det är i Skandinavien och andra
likartade områden med utpräglad postglacial
landhöjning, som man skall kunna vinna
klarhet om världshavets postglaciala höjningar
och sänkningar.
Men vägen till denna klarhet är både
tung-gången och villsam. Det är enkelt nog att
med ledning av strandmärkena och de forna
havsbottnarnas avlagringsserier fastställa
gången av strandlinjens vandring från den högsta
marina gränsen ned till det nuvarande
kustläget. Det möter heller inga större svårigheter
att med hjälp av pollenanalysen och andra nu
föreliggande metoder få hela
utvecklingsförloppet tidsbestämt. Men man erhåller på detta
sätt endast en strandförskjutningskurva, i vilken
de båda grundkurvorna — för landets höjning
och för havets nivåväxlingar — äro så
sammanflätade, att ingendera framträder i sitt
verkliga skick. Principen för denna interferens
mellan de två för utvecklingen bestämmande
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
