Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Oceanytans höjdväxlingar och Nordens nivåförändringar, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIVÅFÖRÄNDRINGAR
Fennoskandia under Östersjöns Ancylusstadium. —
Kustlinjen mot Atlanten ligger på grund av
världshavets lägre vattenhöj d i vissa trakter, t. ex. kring
södra Kattegatt, ute på den nuvarande havsbottnen.
Östersjön var en insjö, Ancylussjön, som hade sitt
utlopp mot väster först genom Svea älv (S), senare
genom Dana älv (D). När utloppsställena byttes om,
låg Ancylussjön c:a 25 m över den dåvarande
havsytan och »Storvänern» 4 m över samma nivå. Efter
Magnusson—Granlund.
faktorerna är enkel nog: när den isostatiska
faktorn haft överhanden och sålunda landet
stigit starkare än havsytan, har stranden
vandrat nedåt. Havet har varit statt i regression.
Men om den eustatiska höjningen av havsytan
varit större än den samtidiga landhöjningen,
har följden naturligtvis blivit transgression av
havet. Denna företeelse ser ut som en
landsänkning och har också tidigare tolkats så.
Strandytorna från sådana tider bli sänkta eller
höjda parallellt med sig själva i förhållande
till de lägen, som de skulle ha bragts i av
landhöjningen, om denna varit ensamrådande. Ett
exempel är den dränkning av förut genom
landhöjning torrlagt land, som under den
äldre stenåldern ägde rum i Danmark, i södra
Sverige och längs Norges kust, den s. k.
litorina-tapes-sänkningen. Numera uppfattar
man denna fas i Skandinaviens geografiska
utveckling som en följd av att havets stigning
under den postglaciala värmetidens stegrade
isavsmältning översteg landets inom
landhöjningsområdets kantzoner. Till dessa är också
den stora postglaciala havstransgressionen
begränsad. Ty där var landets höjning
jämförelsevis svag. Men inåt centrum av den
skandinaviska höjningsbucklan, där landets
postglaciala upplyftning blir allt större, förtona
spåren av denna transgression. Där har
utvecklingen utan synbart avbrott behärskats av
den isostatiska faktorn, så att man fått
kontinuerlig regression av havet alltifrån landisens
försvinnande. Men måttet på denna regression
ger ingalunda den landhöjning, som den
motsvarar. För att få dennas verkliga storlek måste
man till det skenbara höjningsbelopp, som de
högsta strandmärkenas höjd över den
nuvarande havsytan ger, lägga den obekanta siffran
för den sistnämndas stigning under den tid
regressionen pågått på den plats det är fråga
om. Och slutligen vet man, att det både före
och efter den stora postglaciala
havstransgressionen förekommit likartade transgressioner.
Men huru många och huru stora dessa varit
är ännu obekant. Problemet om den
eustatiska faktorns betydelse i Skandinaviens
nivåförändringshistoria kan icke lösas enbart på
grundvalen av vad man nu känner om denna.
I det nya ljus, vari hela saken kommit, ter sig
vårt vetande synnerligen fragmentariskt. Ett
systematiskt genomforskande av hela
problemkretsen är nödvändigt. Och det är också
numera både i Sverige, Norge och Finland en
av kvartärgeologiens huvuduppgifter att så
fixera och dechiffrera de naturdokument, i
vilka nivåförändringarna finnas registrerade,
att dessas båda grundelement — den isostatiska
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
