Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Den moderna ordningsteologien, av Hj. Lindroth (Uppsala)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORDNINGSTEOLOGI
ningsteologien i vad gäller dess principiella
innebörd och främsta karakteristika.
Begreppet »ordning» är icke i och för sig
kristet, och kunskapen om »ordningarna» är
ännu icke teologi, framhåller Althaus. Även
det allmänmänskliga förnuftet känner
ordningarna såsom oundgängliga betingelser för
allt mänskligt liv. Även en icke-kristen etik
har att räkna med ordningarna såsom både
något givet och en uppgift, såsom »gegeben»
och »aufgegeben», såsom man inom tysk
teologi gärna uttrycker saken. Men endast den
kristna tron känner ordningarna i relation till
Gud. Och för att det skall kunna bli fråga
om en kristen syn på ordningarna och över
huvud en ordningsteologi, måste
utgångspunkten här såsom eljest vara teocentrisk. Tron
räknar med att Gud genom ordningarna vill
mänsklighetens fortbestånd i historien och att
Gud genom ordningarna och i desamma ställt
etiska uppgifter för allt vad människa heter.
Och emedan ordningarna så äro medel för
Guds fortgående skapelse, bli de för tron
gudomliga skapelseordningar.
Detta bestämmande av det naturliga livets
ordningar som gudomliga skapelseordningar
kommer givetvis att föra den moderna
ordningsteologien i visst grannskap till den
naturliga teologien (theologia naturalis). Den
grundläggande skapelseordningen är nämligen att
betrakta som en viss »naturlig» beskaffenhet
hos människan, en av Gud nedlagd möjlighet
hos henne till gemenskap i detta ords hela
och fulla bemärkelse, framhåller Brunner. Och
det mänskliga livet i stort erbjuder
gemenskapsformer av olika slag, vilka gå tillbaka på
i det naturliga livet givna förutsättningar,
nämligen gemenskapsliv på könsdriftens grund
i och för släktets fortplantning, gemenskapsliv
på närings- och förvärvsdriftens grund i och
för släktets uppehållande och folk- och
rättsgemenskap i och för skydd åt de båda nämnda
gemenskapsformerna. Från kristen synpunkt
gömma sig i dessa olika gemenskapsformer
gudomliga skapelseordningar, d. v. s. sådana
ordningar, som äro givna av Skaparen för att
möjliggöra det djupaste gemenskapsliv, vartill
människan är bestämd. Dessa ordningar äro
medel i Guds hand att fostra människan så, att
hon föres allt djupare in i gemenskapens liv.
Men de äro ock medel för trons människa,
som just i tron äger tillgång till den kärlek
och det gemenskapsliv, som utströmmar från
Gud, att i människovärlden förverkliga en allt
djupare gemenskap. Vad som för det profana
tänkandet, för förnuftet, blott är nödvändiga
förutsättningar för den naturliga mänskliga
existensen över huvud — den äktenskapliga
sammanlevnaden, familjen, staten,
rättssamhället, kulturgemenskapen o. s. v. — det är
för trons människa uttryck för Guds nåd,
varigenom han giver oss livet, hänvisar oss
till varandra, ställer oss i ansvar för varandra,
fostrar oss till allt djupare gemenskapsliv och
allt därunder gör oss delaktiga och
medhand-lande i hans egen skapande verksamhet.
Dessa skapelseordningar äro emellertid icke
blott en naturlig gåva av skapelsens Gud,
utan de äro ock en av Gud ställd sedlig
uppgift. Livet i ordningarna förverkligas enligt
kristen syn aldrig som ett rätt och slätt
naturliv utan som ett etiskt liv.
Skapelseordningarna äro visserligen gåva, men de äro krav på
samma gång, såsom gåva och krav enligt
evangelisk grundsyn ligga oupplösligt i varandra.
Såsom uttryck för av Gud ställda uppgifter
och av Gud pålagda krav kunna ordningarna
betecknas såsom »Gesetz Gottes», gudomlig
lag. Men här är det icke fråga om någon
abstrakt lag, någon abstrakt naturrätt. Den
ursprungligen i stoicismen bottnande
natur-rättsläran är ett uttryck för rationalismens
princip. I den rationalistiska individualismen, som
tryckt sin prägel på utvecklingen alltifrån
upplysningstiden, ingår den abstrakta
naturrätts-läran som ett väsentligt element. Men såsom
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
