Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Toscansk gotik. Nya forskningar och en ny värdering, av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOSCAN SK GOTIK
konsten med sin smäckra spetsbåge den
konstruktiva möjligheten till en sådan anordning.
Ett nytt ändamål har i Santa Maria Novella
med hjälp av från skilda håll lånade element
skapat en ny rumsform. Hur enkel och sluten
byggnaden är visar också exteriören.
Spetsbågar och strävpelare störa i mycket liten grad
intrycket av en romanskt fast och sluten mur.
Dessa förhållanden få genom Paatz’
undersökningar en ny och rikare belysning. Alla de
olika krafter, som gjorde sig gällande i den
florentinska arkitektmiljön på 1200-talet, bli
föremål för en noggrann analys.
Icke minst intressant är uppvisandet av att
den av sin egenartade plan kännetecknade
Santa Trinità-kyrkan i Florens måste
betraktas som ett verk av den hittills så gott som
uteslutande som skulptör kände Niccolö Pisano.
Ornamentsdetaljernas likhet med hans
predikstolar göra detta tydligt nog.
Huvudmonumentet i den florentinska
gotiken liksom i stadens kyrkobyggnadskonst över
huvud taget är emellertid domen. Dess
fulländade plan, utmärkt av en friktionsfri
sammanslutning av långhus och kupolrum, är den
mogna frukten av mötet mellan de italienska
traditionerna och impulserna från konsten norr
om Alperna. Paatz lyckas göra det troligt, att
den nya domens grundläggare, Arnolfo di
Cambio, redan vid arbetenas påbörjande 1294
planerat den märkliga kombinationen av
långhus och kupol. I princip bibehölls denna
komposition även då man under 1300-talets senare
del beslöt att betydligt utsträcka byggnadens
mått på längden och även något vidga den
stora kupolen. Ett trevande försök till en dylik
komposition hade man gjort i domen i Siena,
där kupolen emellertid är sexkantig och icke
heller sväller ut för att som i Florens uppsluka
hela sidoskeppen. Givetvis måste domen i
Siena betraktas som en föregångare till den
florentinska kompositionen. Å andra sidan har
Arnolfo liksom alla hans efterföljare, även
kupolens slutlige byggare, Brunelleschi, i
bap-tisteriets romanska kupol sett den naturliga
förebilden för denna byggnadsdels närmare
ut-gestaltning (se bild 8). Däremot synes det
ytterst ovisst huruvida de av Paatz framförda
likartade kupolrummen i kejsartidens Rom
verkligen spelat någon roll för Arnolfo. Troligen
har han icke alls känt dem, och dessutom
förtjänar det att framhållas, att den yttersta
förutsättningen till korpartiets centrala
utformning förefinnes i den norr om Alperna
utvecklade mittfyrkanten. Denna föres med
cisterciensarkitekturen definitivt över till
Italien. Den upptages i Santa Maria Novella och
Santa Trinità och måste vara förutsättningen
till Siena-domens centrala korform.
Att Florensdomens kupol var planerad
senast på 1360-talet, ehuru den först kom att
byggas 50 år senare, har man länge vetat på
grund av den bekanta fresk, i vilken Andrea
Bonaiuti givit oss en bild av domen, sådan man
på denna tid tänkte "sig densamma. Målaren
måste räknas till de initierade, då han själv
var medlem i byggnadskommissionen.
Arnolfo var den minst gotiske av de
florentinska arkitekterna på sin tid. I
franciskaner-nas kyrka, Santa Croce (se bild 2), har han
tagit upp Santa Maria Novellas
rumsgestaltning men skapat en ännu vidare och mera
salartad interiör, och han har för vinnande av
detta mål icke tvekat att uppoffra gotikens
stora konstruktiva erövring, mittskeppets
ribb-valv. Att han därmed eftersträvat intrycket av
ett mera vilande rum framgår även av andra
motiv av horisontal karaktär. Han visar sig
därmed starkt förbunden med gamla italienska
traditioner, och det är därför icke förvånande,
att han vid domens fasaadekoration tillämpat
den för 1100-talsarkitekturen i Toscana
utmärkande marmorinkrustationens stil.
Arnolfos antipod är Giovanni Pisano, vilken
i den sienesiska domfasaden utformat tidens
mest gotiskt dekorerade verk. Hans bekanta
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
