Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Växternas tillväxtämnen, av M. G. Stålfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXTERNAS TILLVÄXTÄMNEN
hos detta instrument ökas genom förekomsten
av ämnen, som i cellerna inaktivera eller
neutralisera tillväxtämnena och som sålunda göra
det möjligt för plasman att i rätt tid avbryta
ett tillväxtämnes verksamhet. För plantans
utveckling torde alla dessa ämnen vara
nödvändiga, och de finnas också deponerade i den
utrustning, som embryot för med sig i fröet. När
den unga plantan förbrukat fröets förråd av
tillväxtämnen, börjar den själv producera dem,
vilket dock sker endast i ljus.
De fysiologiska funktioner, som påvisats hos
auxin a, äro av den beskaffenhet, att detta ämne
bör räknas till hormonernas klass. Möjligen
kan också auxin b föras hit men däremot icke
heteroauxin, såvitt man kan sluta av hittills
gjorda rön. Som en gemensam beteckning för
samtliga dessa och hithörande ämnen har man
därför valt termen tillväxtämnen. Bland
tillväxtämnena bilda de båda auxinerna och
heteroauxin den s. k. auxingruppen eller
A-tillväxtämnena. Man känner nämligen utom dessa
en grupp andra ämnen med tillväxtbefrämjande
egenskaper, nämligen biosgruppen eller de s. k.
B-tillväxtämnena.
Det har av de senaste årens växtfysiologiska
och biokemiska forskning framgått, att
åtminstone en del växter utom de vanliga sedan
länge kända näringsämnena också kräva små
kvantiteter av andra ämnen, vilka verka som
aktivatorer eller stimulatorer för
substansbildning och organutveckling. Dessa ämnen,
B-tillväxtämnena, äro ej näringsämnen i vanlig
mening, emedan växten ej använder dem som
material för byggnad eller andning. Att vissa
växters utveckling varit beroende av dylika
ämnens förekomst har man redan länge haft
skäl att antaga. Sålunda fann E. Wildiers 1901,
att odling av jäst på ett rent substrat av socker
och salter lyckades blott då ympningen
företogs med en relativt stor jästkvantitet. Han
drog därav slutsatsen, att jästcellernas växande
var beroende av ett ämne, som de inympade
cellerna själva medförde och som måste
finnas i en viss koncentration i substratet för att
möjliggöra jästcellernas tillväxt. Redan på’
1860—1870-talet hade Liebig kommit till den
uppfattningen, att jästens tillväxt var betingad
av någonting mera än det kända
näringssub-stratet. Wildiers kallade ämnet »bios». Det
befanns vara stabilt vid kokning och sannolikt
av organisk natur. Sedermera fann Niels
Nielsen 1931, att substanser av detta slag i vissa
fall bildas av den ena organismen och upptas
av den andra. Han kunde nämligen påvisa, att
svampen Rhizopus suinus avger ett ämne, som
befrämjar tillväxten hos Aspergillus niger. Att
Aspergillus niger i likhet med jästsvamparna
var beroende av sådana tillväxtämnen och att
svampen själv förmår producera dem hade
visats av Nikitinsky 1904.
Vid de talrika undersökningar, som utförts
angående detta slags tillväxtämnen, har man
företrädesvis använt svampar som
försöksobjekt och i främsta rummet de redan nämnda,
d. v. s. jästsvampar av olika slag samt
Aspergillus. Försöksobjektets ökning av
torrsubstansen, volymen, cellantalet m. m. har därvid fått
tjäna som index på tillväxtämnets fysiologiska
effekt. Av dessa undersökningar har det
hittills framgått, att B-tillväxtämnena eller
biosämnena allmänt förekomma inom växt- och
djurriket. De bildas som
ämnesomsättnings-produkter hos en mängd svampar, såsom arter
av släktena Aspergillus, Pennicillium och
Boletus. Jästsvamparna, som ingående
studerats, förete viktiga olikheter i fråga om sitt
bios-behov. Sålunda producerar vildjästen
själv sina bios-ämnen, medan däremot
kulturjästen upptar dem utifrån. Under normala
förhållanden erhåller kultur jästen dessa ämnen
ur det material den förjäser, såsom vört och
andra spannmålsprodukter, d. v. s.
tillväxtämnena härstamma då från sädeskornen. De
ha också direkt påvisats i majs och vete och
andra produkter från högre växter, såsom
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>