Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Syntetiska ädelstenar. En uppblomstrande industri, av Gregori Aminoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄDELSTENAR
Bild 2. Färdiga smältdroppar på sina
lerjordsstift.
Bild 3. Växande ädelsten i sin ugn.
ligare metod är att
utge en mindre
värdefull ädelsten för en
dyrbarare. En viss
likhet i färg, glans,
hårdhet o. s. v. är då
givetvis en
förutsättning. I sådana fall kan
det vara nödvändigt
att mobilisera den
mineralogiska vetenskapens hela arsenal av
instrument för att
klarlägga bedrägeriet,
och kunden måste i
vissa fall sägas vara
tämligen ursäktad, om
han låter vilseleda sig.
I vårt eget land torde
väl försök till affärer
av detta slag ej förekomma inom den
yrkesmässiga handeln.
Vad som här skall behandlas är emellertid
ej förfalskning av ädelstenar utan
laboratorie-eller fabriksmässig framställning (syntes) av
ädelstenar. Härvid får man en produkt, som
med avseende på kemisk sammansättning,
kristallform, optiska egenskaper,
hårdhet o. s. v. fullt
överensstämmer med den naturliga
ädelstenen. Det rör sig med
andra ord om en med konst
framställd ädelsten. Denna kan
ingalunda betecknas som en
förfalskning. Begreppet
bedrägeri kommer först in, då en
sådan sten utbjudes såsom en
Bild 1. Schematisk framställning av
smältugn efter Verneuil.
Lerjords-pulvret är inneslutet i dosan P.
Genom röret O inblåses syre, vid H
tillföres lysgas, resp. vätgas. Vid R
1 är det undre lerjordsstiftet fästat.
i naturen bildad ädelsten (»natursten»).
Prisskillnaden är enorm; där värdet på
syntetiska stenar räknas i tiokronor, skulle lika
stora exemplar, funna i naturen, måhända
betinga priser av storleksordningen
tiotusentals kronor.
Den ädelsten, som man tidigast lärde att
eftergöra på laboratoriet, var rubin. Rubin och
safir äro båda ädla varieteter av mineralet
korund, vars kemiska sammansättning är Al2 03
(aluminiumoxid). De utgöras båda följaktligen
av kristalliserad lerjord. Rubinens röda färg
sammanhänger med en ringa inblandning av
kromoxid, under det att safirens blå färg
härrör från en inblandning av oxider av järn och
titan. Försök att framställa rubin gjordes
redan under förra hälften av 1800-talet. Först
år 1887 lyckades emellertid två fransmän,
Frémy och Verneuil, framställa rubiner av
ända till 1/3 karats vikt. Någon större sensation
på ädelstensmarknaden torde väl dessa försök ej
ha medfört. Mera oro synas en del konstgjorda
rubiner ha uppväckt, vilka uppdöko i mark-
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
