Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1938 - Pollenforskning. Några aktuella problem, av G. Erdtman - Sin-kiang. En centralasiatisk brännpunkt för storpolitiska maktintressen, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIN-Kl ANG
sta ordningen. Först när ett dylikt verk
framställts, skall man kunna bilda sig en klar
uppfattning om pollenmorfologiens betydelse för
växtsystematiken. Det behöver till slut
knappast framhållas, att en representativ atlas
skulle underlätta varje slag av pollenanalytiska
undersökningar och bilda en lämplig
utgångspunkt för ett mikropaleontologiskt angrepp på
ett av botanikens centrala och mest lockande
problem, nämligen frågan om de gömfröiga
växternas uppkomst. G. Erdtman.
SIN-KIANG.
EN CENTRALASIATISK BRÄNNPUNKT
FÖR STORPOLITISKA
MAKTINTRESSEN.
Sin-kiang eller Nya gränsprovinsen, den
västligaste och största av Kinas provinser,
omfattar Dsungariet, Östturkestan och den del av
norra tibetanska höglandet, som bebos av
tagh-liker eller bergsbor av östturkisk stam.
Provinsen täcker en areal av 3 mill. km2 med,
enligt ryska beräkningar, en folkmängd av
omkring 3 mill. människor.
Med undantag av polartrakterna finnes ingen
del av jordens fasta yta, som är mera
svårtillgänglig och oåtkomlig än Sin-kiang. I väster
och norr begränsas provinsen av den sovjetryska
unionen, i öster blockeras den av kriget mellan
Japan och Kina och i söder av Tibet med dess
värld av vilda berg.
Sin-kiang innesluter några av jordens mest
markanta och grandiosa ytformer och
terrängförhållanden. Från väster till öster
genomkorsas provinsen av tre av jordens mäktigaste
bergssystem, i norr Altai, i mitten Tien-shan,
i söder Kun-lun, tibetanska höglandets
randberg. Mellan dessa utbreda sig enorma
ökenområden, den dsungariska öknen mellan Altai
och Tien-shan samt Takla Makan eller Västra
Gobi mellan Tien-shan och Kun-lun. Det är
nog ingen överdrift att anslå 95 % av arealen
till öknar och berg, de förra obebodda, de
senare med en ytterst gles befolkning.
Människorna bo till största delen i oaser,
vilkas åkrar och trädgårdar bevattnas av floder
och bäckar från de kringstående bergen, och
vattnet sprides genom irrigation över
kulturbältena. Till allra största delen utgöres
befolkningen av östturkar, djagataiturkar, sarter,
uzbeker eller, som de numera gärna kalla sig,
uigurer. Av kineserna kallas de chan-tou eller
»turbanhuvuden». De äro jordbrukare.
Kirgi-serna och mongolerna leva av boskapsskötsel
(får, getter och jakar) samt äga kameler och
hästar. Kazaker, av kirgisisk stam, finnas i
norr. Kineserna äro landets härskare. Bland
andra befolkningselement märkas dunganer,
d. v. s. kineser, som övergått till islam, tarantjer,
tadjiker, taghliker och doloner.
Sin-kiang har sedan urminnes tider varit en
skådeplats för krig och kraftmätningar mellan
olika folk. Kejsar Kien-lung var i nyare tid
(1759) den härskare, som lade hela provinsen
under Mittens rike. Den energiske Jakub Beg
från Västturkestan, kallad Bedaulet eller »den
lycklige», trängde 1865 med en skara
äventyrare fram över Pamirpassen och erövrade
Kaschgar samt efter ett par år hela Östturkestan.
I tolv år höll han sig kvar på sin
själv-härskartron.
Den tävlan mellan ryskt och engelskt
infly-tanade i Centralasien, som sedermera blev
kronisk under årtionden, började vid denna tid
och fick sin första impuls, då general
Tjern-jajev trängde fram genom Kirgisstäppen och
erövrade Tasjkent 1865. Både tsaren och
vice-konungen av Indien skickade ambassader med
rika gåvor till Jakub Beg för att vinna den
mäktiges vänskap. Men hans välde varade
icke länge. År 1876 föreslog den kraftfulle
generalguvernören över Shen-si och Kan-su,
4—NFM38:5
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
