Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1938 - Sin-kiang. En centralasiatisk brännpunkt för storpolitiska maktintressen, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIN-Kl ANG
trycket mot Östturkestan var starkare på
tsartiden än nu, en uppfattning, som icke kan vara
riktig. Sedan 1928 har det ryska inflytandet i
varje fall blivit allt starkare, och sedan
ryssarna 1934 hjälpte Urumtsiregeringen med
lastbilar, vapen, ammunition, aeroplan och
trupper mot Ma Chung-yin, är det klart, att deras
politiska makt i provinsen är nästan obegränsad.
Sin-kiang är liksom Schweiz beläget i hjärtat
av en kontinent och liksom Schweiz omgivet
av mäktiga stater med skilda intressen. Men
i motsats till Schweiz kan Sin-kiang icke stå
på egna fötter. Den härsmakt provinsen äger
är en quantité négligeable, och därför ökas
friktionen på gränserna mellan dess grannar:
Indien, Ryssland, Kina och Japan, vilket, efter
ockupationerna av Kinas nordliga
provinser och karavanvägarna, kan räknas bland
grannarna.
Handeln på Indien för ett tynande liv och
kan lämnas ur räkningen. Den ryska handeln
är redan nästan allsmäktig och har ätit ut den
kinesiska. För Ryssland, som både vid Kaschgar
och Urumtsi ligger så nära och som byggt ut
vissa handelsvägar till provinsens
brännpunkter, är det en lätt och tacksam uppgift att
manövrera ut konkurrenterna. Ännu 1934 var
det ryska inflytandet i Sin-kiang ojämförligt
starkare än centralregeringens i Nanking. Efter
det nu pågående krigets utbrott kan man lugnt
säga, att Nankings inflytande fullständigt
paralyserats.
På vissa håll fruktade man också 1935, att
Sin-kiang skulle röna samma öde som Yttre
Mongoliet och helt komma under ryskt
beroende. Själva förneka ryssarna naturligtvis
alla aspirationer på ockupation. År 1934 fick
författaren det bestämda intrycket, att de
nöjde sig med att lägga beslag på hela handeln
och att övertaga provinsens ekonomiska
angelägenheter. Och lyckades de häruti, kunde de
bespara sig hela den kostsamma apparat, som
medföljer ett militärt besittningstagande och
upprätthållandet av garnisoner och
gränsbevakning, anläggandet av härvägar, civil
administration och mycket annat. Men läget har i
högsta grad förändrats sedan 1934 och 1935.
Sedan dess ha japanerna erövrat Chagar,
Sui-yüan och Shan-si, d. v. s. de provinser i norra
Kina, från vilka de stora handels- och
karavanvägarna till Sin-kiang utgå. Går den japanska
ommöbleringen i Asien i samma riktning som
nu och i samma tempo, så kan Sin-kiang bli
ett tvistefrö mellan Japan och Ryssland.
Det är sannolikt, att Japan, som redan
erövrat Manchuriet, Jehol och Inre Mongoliet,
också skall eftersträva herraväldet över Yttre
Mongoliet för att därifrån flankera Sibirien
och den transsibiriska järnvägen, vilken är den
ryska Fjärran österns förnämsta etapplinje.
För att denna flankering skall vara fullständig
och effektiv måste den i den yttersta västern
också omfatta Sin-kiang, d. v. s. Altai och
Dsungariet mot Sibirien, Semipalatinsk och
Semirjetjensk samt Östturkestan mot ryska
Pamir, Fergana och ryska Turkestan. För
Ryssland, som 1930 fullbordade järnvägen
Turksib (Turkestan—Sibirien) mellan
Tasjkent och Semipalatinsk, vilken följer tämligen
nära utmed Sin-kiangs nordvästra gräns, är
det lättare att strategiskt behärska Sin-kiang
än för Japan, vars långa etapplinjer, så länge
inga järnvägar finnas, leda genom Gobiöknen.
Provinsens otillgängliga läge skall dock icke
resa oöverstigliga hinder i vägen för vare sig
Japan eller Ryssland, om det nu eller
framdeles kommer att gälla kampen om herraväldet
över Asien.
Vi ha sett, att England redan för 75 år sedan
önskade, att Jakub Begs välde, som sammanföll
med större delen av den Sin-kiang kallade
provinsen, skulle stärkas och fungera som en
buffertstat mot det ryska framträngandet.
Sedan Jakub Begs rike återerövrats av kineserna,
blev det på samma sätt ett engelskt intresse,
att Kina behöll och stärkte sin makt över pro-
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
