Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1938 - Linjen i Tredje rikets kyrkopolitik, av A. Nygren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för kristendomens innebörd. Detta öppna brev
blev spritt över hela Tyskland i över 1 mill.
exemplar. Kerrl svarade med att anställa åtal
mot Dibelius, vilket förde till Dibelius’
häktande. Men det med stor spänning motsedda
domstolsutslaget lydde på frikännande. Detta
betydde givetvis en våldsam prestigeförlust för
Kerrl personligen och för den av honom
representerade statliga kyrkopolitiken. Emellertid
tog man skadan igen genom att utfärda »Rede-
und Predigtverbot» för Dibelius, gällande för
hela riket.
Emellertid framkallade rikskyrkoutskottets
avgång och Kerrls proklamation om nya
åtgärder mot kyrkan stor oro i vida kretsar, så
att också den politiska ledningens
uppmärksamhet blev riktad på saken. Kerrls uppdrag
avsåg ju i första rummet att åstadkomma lugn
i kyrkans förhållande till staten. Detta finge
ej äventyras genom alltför våldsamma
ingripanden. Följden blev en konferens mellan
Hitler och Kerrl och resultatet av denna en
fullständig frontförändring. Den 15 febr. 1937
utfärdade Hitler följande proklamation: »Då
det icke lyckats rikskyrkoutskottet att
åstadkomma ett enande av grupperna i den tyska
evangeliska kyrkan, skall numera kyrkan i
full frihet efter kyrkofolkets eget
bestämmande ge sig själv en ny författning och
därmed en ny ordning.» Åt Kerrl uppdrogs att
gå i författning om valet av en generalsynod.
Här ha vi ett exempel på sicksacklinjen i
den tyska kyrkopolitiken. Den 13 febr. säger
kyrkoministern: inga kyrkliga val inom
överskådlig tid. Den 15 febr. säger rikskanslern
själv: kyrkfolket skall genom fria val självt
ge kyrkan dess ordning. Skulle detta månne
vara begynnelsen till en annan sakernas
ordning?
Redan från början befarade man på många
håll inom kyrkan, att det skulle stanna vid
blotta proklamationen. Löftet var lätt uttalat,
men skulle det också kunna infrias? Skulle det
från politisk synpunkt verkligen vara
önskvärt, att det siffermässigt fastställdes, att i
varje fall en stor del av befolkningen i en så
central angelägenhet ogillar statens
ställningstagande? Det skulle betyda, att den
nationalsocialistiska världsåskådningen vacklade i sina
grundvalar.
Skeptikerna fingo på denna punkt rätt. Mer
än ett år har förflutit, sedan Hitler utlovade
fria kyrkoval, men ännu väntar man förgäves
på dem. Den allmänna meningen torde nog nu
vara, att sådana val över huvud ej komma att
äga rum. Här stå vi åter inför ett bevis på
sicksacklinjen i den tyska kyrkopolitiken.
Trots Hitlers högtidliga förklaring och löfte
äro vi tillbaka vid Kerrls ståndpunkt: inga
kyrkoval inom överskådlig tid.
I stället för att kyrkan själv skulle få ge
sig sin ordning har man under den senare
tiden fått se ständigt nya ingripanden från
statens sida, visserligen ofta i organisatoriska
frågor men dock djupt ingripande i kyrkans
inre liv. När staten ständigt förkunnar, att den
ej vill inblanda sig i kyrkans tro och dess inre
angelägenheter utan blott intresserar sig för
hennes yttre organisationsfrågor, så är denna
distinktion mellan yttre och inre fullkomligt
fiktiv. Man stör icke gudstjänsten (vilket för
övrigt icke gäller undantagslöst), men man
ingriper i den genom att utfärda »Redeverbot»
för dem, som på ett mera effektivt sätt träda
in för den kristna tron i dess motsats mot
»rasens och blodets religion». Man hindrar det
kyrkliga arbetet genom förbud mot kollekter
och frivilliga insamlingar. Man bryter sönder
den kyrkliga organisationen, och på ledande
platser insättas män, som äro redo att
dagtinga med den nya tron. Det bästa uttrycket
för den politik, som för närvarande av staten
föres gentemot kyrkan, är ett uttalande, som
den tyske världsåskådningsdiktatorn Alfred
Rosenberg redan vid stridens början fällde i
sin skrift »Mythus des 20. Jahrhunderts». Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
