Nordisk familjeboks månadskrönika / Första årgången. 1938 / 374 (1938-1939) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1938 - Zigenarproblemet. Vandrarfolkets ställning i Europas länder, av Allan Etzler

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rumänsk zigenarfamilj framför sitt tält.

så gott som hela världsdelen. Deras första
framträdande hade överallt framkallat häpnad
och förvirring, ofta medömkan. Deras
hemlighetsfulla främlingskap var starkt markerat
redan i deras utseende och levnadssätt. De
förstodo också att slugt slå mynt av det uppseende
de väckte. Ofta uppgåvo de sig vara kristna
pilgrimer, stammande från Egypten, dömda till
mångåriga vandringar för sina fäders synders
skull. De framvisade
rekommendationsskrivelser, avlockade påven i Rom, romerske kejsaren
och andra andliga och världsliga myndigheter.
Belysande för deras slughet och tidens
allmänna övertro är, att dessa skrivelser ofta
torde vara äkta. Deras kvinnor visade sig
besitta en spådomskraft och en kunskap om
fördolda ting, som slogo folk med vidskepelse
och förfäran. De hunno knappast visa sig inom
ett land, innan de kunde dess språk och
bekände sig till dess religion. Man såg dem sällan
komma till en plats, de funnos där plötsligt,
stannade några dagar och voro åter borta.
Överallt gjorde man emellertid den
erfarenheten, att deras pretentioner voro lika
omättliga som deras bedragarkonster mångfaldiga
och att pengar och värdesaker försvunno, där
de visat sig. En stark irritation gentemot
zigenarna började snart växa fram, och om också
skräcken inför dem bland folket oförminskad
satt i, avlöstes så småningom den första
handfallenheten, åtminstone bland myndigheterna,
av energiska bemödanden att hindra deras
framfart och bli dem kvitt. Med 1500-talets
ingång började denna mot zigenarna
aggressiva politik flerstädes kristallisera ut sig i
stränga lagstiftningsåtgärder. År 1499
dekreterade Ferdinand den katolske i Spanien, att
alla zigenare i landet inom loppet av 60 dagar
skulle slå sig till ro i ordnat arbete i städer
och byar eller också utvandra ur landet.
Ferdinands exempel vann snabb efterföljd i andra
länder. Frans I i Frankrike, romerske
kejsaren Maximilian I, Henrik VIII i England,
Kristian III i Danmark, Gustav Vasa i Sverige
utfärdade liknande bestämmelser, och då dessa
icke medförde önskat resultat, skärptes de
ytterligare. Formliga klappjakter anställdes på
zigenare. Nästan alla furstar i Europa under
1500-talet synas ha ansett deras utrotande som
en av statens viktigaste angelägenheter,
anmärker en forskare. Under 1600- och stora
delar av 1700-talet pågingo dessa
zigenarförföljelser — åtminstone på papperet —
flerstädes med oförminskad styrka. Det märkliga
är, att de i stort sett slogo slint. Ingenstädes
lyckades man göra sig dem helt kvitt. Efter
den första snabba »erövringen» av vår
världsdel koncentrerade sig de olika banden till
olika länder, där de sedermera i allmänhet
hållit sig kvar. Zigenarna äro emellertid icke
jämnt fördelade över Europa. De sökte sig
från början i största antal fram till länder
eller rättare folk, där de kände sig mest hemma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>