Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Amerika-Sverige - Stiltendenser inom amerikansk film, av Gösta Werner - Amerikansk musik i Sverige, av Sven E. Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manteln orubbad, han snarare skärper
reportagestilens karaktär för att utesluta så många
riskmoment som möjligt. Ambitionen kommer
även innehållet till godo men endast den del
av »innehållet», med vilket det kan ske utan
risk att något väsentligt förloras. Med andra
ord: ambitionen kommer till tals i de dialoger,
som skola utgöra det andliga inslaget i filmen.
De nödvändiga dialogerna däremot, de som
föras mellan filmens komiska figurer eller små
vardagsfilosofer, snarare skärpas i »komisk»
riktning, de omformas så, att de bli
»bergsäkra». På det sättet överarbetas, »trimmas»
filmen så noga, att om det ökade andliga
innehållet skulle dra ned den i publikens ögon,
så blir den i alla fall nödtorftigt bärgad hem
av allt det andra säkra, som finns i den: humor,
raffel, sex appeal, flatskratt, stjärnspel.
På det sättet har Hollywood vågat sig på att
göra sådana filmer som »När mörkret faller»,
»Winterset», »I skyskrapornas skugga» eller
»Man gav honom vapen», för att ta några
exempel från senaste säsong. Maxwell
Andersons »Winterset» hade t. o. m. så mycket raffel
i sig, att den svenska censuren förbjöd den.
Den amerikanska filmens reportagestil
möttes redan från början med starkt egoistiskt
intresse av filmproducenterna i England, och
numera kan man nog säga, att alla europeiska
filmproducenter som en hemlig dröm längst
inne ha hoppet om att en dag kunna lära sig
att behärska den stilen. I Sverige ha försöken
att tillägna sig den amerikanska filmstilen först
på de senaste åren blivit tydligt märkbara. De
mest karakteristiska exemplen från denna
säsong torde vara Tutta Rolf-filmen »Den stora
kärleken», där just formen trimmats efter
amerikanskt mönster, och Wodehousepamfletten
»Blixt och dunder», som skulle vara ett försök
att till svensk mark överflytta den amerikanska
crazykomedien, vars mest utmärkande drag ju
är en naturlig flugighet, parad med ett ärligt
och sympatiskt lättsinne.
Gösta Werner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
