Nordisk familjeboks månadskrönika / Första årgången. 1938 / 423 (1938-1939) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Amerika-Sverige - Amerikansk musik i Sverige, av Sven E. Svensson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och torde sträcka sig föga
mer än 30 år tillbaka.
De första negermelodierna,
som spriddes här åren före
världskriget genom
nöjesetablissemangens orkestrar
(cake walk, rag-time m.fl.),
torde närmast ha uppfattats
som lustiga exotismer. De
populära sällskapsdanserna
onestep och twostep bröto
emellertid mark för den nya
dans- och musikstil, som
på kort tid skulle bli
karakteristisk för
efterkrigstiden och ännu efter 20 år
snarare har befäst sin
ställning än visat tecken till avmattning: jazzen.
Med sin typiska orkestreringsteknik, som bl. a.
ger en förnyad användning åt saxofonen,
utexperimenterade nya slagverktyg och egenartade
bleckblåsarmaner, med sin eggande, på en gång
fasta och slappa rytmik och sitt ofta
pentatoniskt byggda tonförråd spred den sig över hela
världen. Jazzkomponisterna öste för övrigt ej
blott ur negermusikens rika källor utan jämväl
ur de brittiska och irländska invandrarnas
gamla melodiskatt. Även om den svenska
jazzmusiken i stort sett anslöt sig till den
modifierade riktning, som småningom utvecklade
sig i Europa, har den dock i hög grad tagit
intryck av den amerikanska jazzmelodiken.

Den idealiserade jazzen, sådan den utformats
av bl. a. Paul Whiteman och den nyligen
bortgångne George Gershwin, fann visserligen färre
efterföljare i Sverige än på kontinenten, men
den har dock i ett eller annat fall upptagits av
den yngsta generationen av svenska
komponister. Stilparodiskt ha jazzelement även
tillämpats av Hilding Rosenberg (i »Amerikaresan»)
och Kurt Atterberg (i valthornskonserten).

George Gershwin.

Marian Anderson.

Framför allt är det emellertid utförandepraxis,
som svensk musik har övertagit av amerikansk.
Förmedlare äro i detta avseende närmast
grammofon, radio och ljudfilm. Bland jazzmusiker,
som i ett eller annat avseende påverkat de
svenska dansorkestrarnas spelsätt, märkas Louis
Armstrong, Duke Ellington, Jimmie Lunceford,
Fletcher Henderson, Benny Goodman, av vilka
flera även kommit i direkt beröring med våra
jazzmusiker vid konsertturnéer i Sverige.
Efterbildningen av amerikanska artisters
utförandepraxis är emellertid ej inskränkt till
jazzmusikernas krets. Av i Sverige uppskattade
vokalartister, bland vilka främst märkas Marian
Anderson, Lawrence Tibbet, Richard Crooks
och Paul Robeson, torde framför allt den
förstnämnda med sin fascinerande tolkningskonst
och egenartade röstbehandling ha fått
efterföljare bland vårt lands sångerskor, särskilt inom
revy-, operett- och jazzfacket.
Eftersträvansvärda ha därvid närmast varit den egenartade
klangen och det djupa altregistret, som lockat
alla altsångerskor att anlägga en barytonal klang
och lägga ned sin röst i ett normalt tenorregister.
Här torde dock snarare vara fråga om
efterbildning av sångerskans vokala personstil (hennes
tolkningskonst är oefterhärmlig) än amerikansk
miljöstil.

Sven E. Svensson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>