Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Amerika-Sverige - Amerikansk inverkan på svensk konst, av Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenskheten beträffar, är det ju en ständigt
återkommande företeelse, att amerikanen själv eller i
andra eller tredje led är bördig från Europa.
Däri ligger en god del av Amerikas karaktär.
Det är ett slags Europas förenta stater,
omplanterade i den egna amerikanska jorden.
En annan huvudsakligen amerikansk
skapelse (från 1860-talet) är sovvagnen och
salongsvagnen för dagsbruk, en salformig,
behaglig, rullande bostad, som tyvärr endast i ringa
skala efterbildats i Europa, där
järnvägsvagnen ännu håller fast vid det gamla, från
postdiligenserna lånade, småcelliga systemet. Oscar
Montelius, den store arkeologen, skrev på sin
tid en avhandling om wagonens utveckling ur
en rad av intill varandra fästade
diligenskarosserier. Amerika tog det djärva steget och
skapade en egen form för det rullande huset.
Och brobygget! Och vägbygget! Allt detta,
som kan sammanfattas under ordet
kommunikationsarkitektur, hör till den stora
obearbetade delen av modern konsthistoria,
som verkligen skulle göra en social nytta, om
den komme mer till tals. Just nu utövar den
amerikanska vägkulturen ett ärosamt
inflytande på vårt alltför abstrakta bilvägssystem.
Läsaren undrar varför vi icke tala om
skyskrapor. Ja, skyskraporna började komma på
80-talet, och därmed börjar den förut omtalade
stilimitations-mentaliteten att försvagas. Men
den försvinner ej. De äldsta skyskraporna likna
medeltida fästningar (bild 4), senare prövas
alla stilar. I vilken maskering de än uppträda,
äro de en sorts stolta arkitekturens monster,
som alltid ha åtminstone en av de egenskaper
man fordrar av ett konstverk — de ha uttryck.
Oftast ett mycket enkelt uttryck, nämligen
högfärden, men ett slags sympatisk högfärd,
sympatisk genom sin uppriktighet. Upptornade i
städerna, uppradade eller spirande här och var,
ha de de härligaste måleriska verkningar (bild
3). Dessa jättekulisser skapa skuggstråk och
förgyllda solsektorer däremellan. En så
strålande gata finnes icke som New Yorks Fifth
Avenue vid lunchdags, då middagssolljuset
ligger som en förgylld drake i den raka,
milslångt söder—norr löpande gatan, omgiven av
mörkvioletta kontraster av skuggkilar i de
inskjutande sidogatorna. Människorna lysa,
butikerna lysa, det är ett fyrverkeri av
neapolitanskt glödande middagssol.
Men opraktiska ha skyskraporna visat sig.
Trafiken blir olidlig genom
människoanhopningen, och nu till sist säger man, att de icke
längre förräntade sig. Deras tid är ute. De
tillhöra redan en historisk ålder (bild 1). En
skön, vild romantik av finansiell, patriotisk
stolthet. Ja, vad kraften i denna expression
angår, så kunde den gott ha räckt till att
inspirera Sverige, att icke tala om den tekniska
fulländningen. Men de passade oss icke. Det ligger
en blygsamhet i det svenska lynnet, som är
ett vackert drag — och en avundsjuka, som är
ett fult drag —, och båda dessa delar förhindra
oss från att acceptera tornhus, som sträcka sig
över de andras skuldror. De få höghus vi
ha äro snarare stubbade än stolta.
Likväl ha vi erfarit ett rent
arkitekturinflytande från Amerika under skyskrapsperioden
men av annan art än skyskrapornas och på ett
sätt, som man icke skulle väntat från Amerika.
Det var under 90-talet. Utgångspunkten tycks
vara Chicago 1893. Ofta, när något avgörande
sker på 1800-talet i konsthistorien, så är det vid
en världsutställning. I Chicago öppnades 1893 en
World’s Fair, en »världsmarknadsplats», en
enorm tillställning, planerad i en dittills osedd
skala, med enhetlighet och luxuöst utförande.
Staternas ledande arkitekter, huvudsakligen
från New York, Chicago, Boston, samverkade.
Där funnos vid denna tidsknutpunkt tre olika
riktningar att räkna med. Först och främst
existerade sedan 70- och 80-talet den mäktiga
s. k. romanesque revival, en romansk
stilimitation, vars ledare var Henry Hobson
Richardson. Hans mest berömda byggnad är den ädla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
