Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Barnförlamningen. Ett aktuellt problem för den medicinska forskningen, av Gunnar Olin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNFÖRLAMNING
sjukdomen berättigad. Barnförlamningens
härjningar i vårt land ha varit omfattande
under de senaste decennierna. Sjukdomens
snabba utveckling och förlopp i de enskilda
fallen göra också ett beklämmande och
skrämmande intryck på den sjuke och hans familj.
Hur ter sig då ett insjuknande i
barnförlamning? Sjukdomen debuterar i regel med
hastigt påkommande allmän sjukdomskänsla
och feber. Värk i olika muskler inställer sig
ofta under detta första skede, som ibland också
kan domineras av kräkningar eller diarréer,
ibland av besvär från halsen. Någon dag
senare uppträda smärtor och styvhet i nacken.
I lindriga fall kan sjukdomsprocessen
avstanna på detta stadium, förlamningar utebli,
och efter knappt en veckas förlopp är den
sjuke kanske helt återställd. I de typiska
fallen framträda emellertid de karakteristiska
förlamningarna redan ett par dagar efter
insjuknandet. Under loppet av några dygn nå
de småningom sin högsta utveckling och
utbredning, som dock visar betydande
variationer från fall till fall. Ibland drabbas blott
någon muskelgrupp i en arm eller ett ben,
ibland äro en eller flera extremiteter helt
förlamade, ibland träffas bålens eller halsens och
ansiktets muskler. Förlamningarnas omfattning
blir nu bestämmande för sjukdomens utgång.
Döden följer, om andningsmusklerna helt
förlamats eller om förlängda märgens centra för
blodcirkulationen eller andningen bragts ur
funktion. Överlever den sjuke det akuta
stadiet, börja förlamningarna ofta redan ett par
veckor efter insjuknandet att långsamt gå
tillbaka i mer eller mindre grad. I vissa fall kan
på detta sätt en fullständig utläkning komma
till stånd, stundom redan inom loppet av några
månader. I flertalet fall blir dock utläkningen
endast partiell; i en eller flera lemmar kvarstå
mer eller mindre utbredda förlamningar,
vilkas slutliga omfattning emellertid ej kan
bedömas förrän efter omkring två års förlopp.
Det är ej förvånansvärt, att denna
sjukdomens växlande utveckling, ibland hastigt
ledande till döden, ibland medförande ett
invaliditetstillstånd av varierande grad, skall präglas
in med förskräckande skärpa hos den
allmänhet, som får bevittna sjukdomsfall i sin nära
omgivning. Lika svårt eller kanske än svårare
torde det kännas för de läkare, som det
åligger att vårda de sjuka och bekämpa
sjukdomens frammarsch. Ty den medicinska
arsenalens vapen äro än så länge både
fåtaliga och föga verksamma. Under
förlamningarnas utveckling står läkaren praktiskt taget
maktlös. Däremot finnas vissa möjligheter
till understödjande ingrepp under
läknings-perioden.
På grund av att möjligheterna till effektiv
behandling av den redan utbrutna sjukdomen
äro så små, har forskningen särskilt inriktat
sig på att söka finna vägar, som kunna leda
till ett förebyggande av sjukdomens utbrott
och spridning. Även på detta område har
framgången låtit vänta på sig. Men forskningen
är, som vi nu skola se, ännu av ungt datum;
det torde vara berättigat att knyta
förhoppningar till framtiden.
Under 1800-talet var sjukdomen föga
beaktad. Visserligen beskrevs den av tysken
Heine redan år 1840, och vår landsman Medin
publicerade senare en noggrann och
upplysande redogörelse för en
barnförlamningsepidemi i Stockholm år 1887. Samtidens läkare
synas dock knappast ha uppmärksammat dessa
meddelanden i den utsträckning de förtjänat.
I början av innevarande sekel uppträdde
emellertid flera stora epidemier, dels i de
skandinaviska länderna, dels i andra delar av
världen, och då igångsattes omfattande
undersökningar av flera medicinska forskare. Till en
erinran om föregångarnas insatser knötos
deras namn till barnförlamningen genom
benämningen Heine-Medins sjukdom. I vårt land
genomförde Wickman ett omsorgsfullt studium
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
