Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1938 - Gustaf V:s regering. En epok av djupgående politiska nydaningar, av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF V :s REGERING
agitation höjdes ej sällan krav på monarkiens
avskaffande. När några år tidigare en motion
om införande av republik väckts i riksdagen,
hade den närmast väckt löje. Nu spelade även
den socialdemokratiska ledningen stundom på
dessa strängar.
Valresultatet gav intet bestämt svar på
frågan vare sig om försvaret eller den
konstitutionella konflikten. Försvarsvännerna ökades
visserligen kraftigt men ej tillräckligt för att vinna
majoritet. Då utbröt världskriget den 1 aug.
1914. Besluten om en ny, mycket förbättrad
försvarsordning enligt regeringsförslaget kunde
inom kort fattas, sedan Staaff
statsmannamäs-sigt erbjudit sin och sitt partis medverkan och
socialdemokraternas ledare, Hjalmar Branting,
deklarerat sitt förtroende för regeringen. Han
och hans parti hade heller tydligen ingenting
emot att försvaret stärktes, ehuru de i
riksdagen röstade emot förslagens antagande.
Den konstitutionella konflikten rann ut i
sanden. I Sverige som i de flesta andra länder
avstannade den vanliga partistriden, och
Hammarskjölds »kamp»- eller »kunga»-regering
fick mottaga lojalitetsförsäkringar från de
partier, av vilka den nyss så häftigt
bekämpats.
Men denna s. k. borgfred varade blott några
år. Sedan den överhängande faran för vårt
lands indragande i världskriget ögonskenligen
gått förbi och sådana irritationsmoment som
regeringens självsäkerhet, den allmänna
opinionens söndring — så att de konservativa i stort
sett önskade framgång åt centralmakterna,
vänstern åt ententen — och sist men ej minst
viktigt: livsmedels- och varuknappheten,
tillkommit, uppblossade åter striden om statsskicket.
Under det upprörda året 1917 ägde oroligheter
rum litet varstädes i landet. De förorsakades
av livsmedelsbristen men fingo även en viss
politisk betydelse; faktiskt bidrogo de att
understryka kraven på en ny demokratisk reform,
nämligen av den kommunala rösträtten. Ham-
marskjölds regering tvangs att avgå i mars 1917.
Den efterföljdes av en moderat högerministär
under ledning av Carl Swartz.
Valen på hösten 1917 gåvo ett markerat
utslag åt vänster. Regeringen inlämnade sin
avskedsansökan. Kungen sökte nu få till stånd
en stor samlingsregering men misslyckades.
Han fann sig då nödsakad att anmoda den
liberale ledaren Nils Edén att bilda ministär efter
eget skön. Mellan de liberala och
socialdemokratiska partierna hade nyss en formlig
överenskommelse om samverkan träffats.
Ministären kom sålunda att bestå av både liberaler och
socialdemokrater, bland de senare partiledaren
Hjalmar Branting.
I och med att konungen tog detta steg, kan
han sägas ha fullt ut accepterat
parlamentarismen; icke blott så, att han utser sin regering
eller rättare sagt statsminister efter »det
parlamentariska lägets krav», utan ock så, att han
helt underordnar sin personliga uppfattning den
mening, som hans statsråd hyser och förfäktar.
Tillfogas bör, att några svårigheter eller
slitningar av det slag, som i alltför hög grad
präglat förhållandet mellan konung och statsråd
under den Staaffska ministärens tid, varken
nu eller i det följande förnummits. Båda
parterna ha lärt av erfarenheten, att det
parlamentariska styrelsesättet för att fungera väl
kräver ömsesidigt förtroende och
tillmötesgående.
Blott ett år senare, omedelbart efter
världskrigets slut och under klar påverkan av den
revolutionära stämningen i stora delar av
Europa, genomdrevs i vårt land en
författningsrevision, som medförde, att Sveriges statsskick
i allo bragtes i nivå med den västeuropeiska
demokratiens allmänna standard. Det viktigaste
härvid var, att Första kammaren
demokratiserades; detta skedde genom införandet av
allmän och lika rösträtt vid de kommunala valen.
Vid 1919 års lagtima riksdag infördes enligt den
1918 träffade överenskommelsen rösträtt för
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
