Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Blodgivarecentraler. Blodtransfusionen organiseras, av Erik Sköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLODGIVARECENTRALER
och iakttager agglutinationen i dropparna.
Av-läsningen framgår av följande figur:
AB
-
.. I
.- i- JU
Blodgruppsbestämning.
Blodtransfusionens betydelse som klinisk
behandlingsmetod är synnerligen stor. Ofta
räddar den direkt livet på patienter, som
utsatts för stora blodförluster, t. ex. genom
olycksfall. En blödning på två liter medför
fara för livet hos vuxna. Blödningar äro
ofrånkomliga vid vissa operationer, och
transfusio-nen av blod har härvidlag ett av sina viktigaste
indikationsområden. Vid en del operationer ha
upprepade transfusioner måst ges åt samma
patient, ända till 16 på samma dag och till
samma patient ha förekommit. Vid
blodsjukdomar ersätter blodöverföringen icke blott en
del blodkroppar utan har även en direkt
stimulerande inverkan på patientens egen
blodbildning. En blödningsstillande effekt synes
blodtransfusionen ha vid blödande magsår,
blodstörtning från lungorna och i samband med
förlossning. Många patienter, förgiftade av
sömnmedel, förbränningsgaser och lysgas,
undergå en påtaglig förbättring vid tillförsel av
normalblod. Stundom är verkan så påtaglig,
att man redan Under transfusionen kan
iakttaga hur patienten förbättras från stund till
stund.
Vad själva transfusionsmetoderna beträffar,
ha hundratals sådana utarbetats.
Ursprungligen lät man blod från en av givarens
pulsådror flyta in direkt i en av mottagarens
blodådror genom att man tillfälligtvis sydde ihop
artären med venen, men man hade då ingen
kontroll på-hur mycket blod, som överfördes.
Numera gör man vanligen så, att man sticker
in en ihålig nål i en blodåder i givarens
armbågsveck. Blodet får flyta ned i ett glaskärl,
där det hindras från att stelna,
koagulera, genom tillsats av vissa kemiska medel
(natriumcitrat, heparin) eller genom att
kärlets väggar behandlats på ett särskilt sätt.
Kärlet kopplas sedan till en nål (kanyl) i en
av mottagarens blodådror, i vilken blodet får
flyta in. Vanligen påskyndas proceduren med
en pump. I regel överför man 400—500 cm3
blod, vilket hos givaren snabbt återbildas.
Denne har vanligen intet som helst obehag av
åderlåtningen. Om blodkärlen äro svåra att
finna, händer det, att man måste frilägga dem,
vilket sker medelst ett några centimeter långt
snitt under lokalbedövning.
Särskilt under de senaste åren har
blodtransfusionen blivit en allt vanligare åtgärd.
I Paris ökades transfusionernas antal 1929—32
från 262 till 3 738, i New York från 3125 år
1930 till 9 280 år 1937, i London utfördes 1937
5185 transfusioner, i Stockholm omkring 250
1933 och 1 014 år 1937. Ofta söktes blodgivarna
i första hand bland patientens anhöriga, i
brådskande fall ställde sig ofta någon av
sjukhuspersonalen till förfogande. Det hände t. o. m.,
att en läkare kunde lämna blod åt den patient,
som han omedelbart därefter själv opererade,
vilket ju också tydligt illustrerar hur litet
påverkad givaren i själva verket blir. I nödfall
fick man ibland ta blod från medpatienter med
högt blodtryck, enkla benbrott o. d. Det
inträffade emellertid, att anhöriga, som uppgivit
sig vara friska, i själva verket visade sig hysa
smittämnen i sitt blod, som överförde sjukdo-
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
