Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Laxens vandringar. Ett biologiskt-ekonomiskt problem, av Gunnar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAXENS VANDRINGAR
Redan för åtskilliga årtionden sedan hade
man i de nordliga Östersjöälvarna fångat laxar,
i vilkas käkar hängde avslitna krokar av
sådana typer, som inte brukades i de trakterna.
Dessa laxar måste alltså ha varit på annat håll,
innan de på sin lekvandring kommo upp mot
de nordsvenska kusterna. Krokfynden blevo
flera, och småningom fick man klart för sig,
att det oftast var krokar, som användes vid
södra Östersjöns kuster och vilka av kraftiga
laxar bortslitits och följt med sina bärare långt
upp mot Norden.
När omkring sekelskiftet den s. k.
internationella havsforskningen kom till stånd,
upp-togos laxen och dess biologi som studieobjekt,
och det är särskilt på två vägar, som man i
stort sett lyckats lösa frågan om laxens
egendomliga vandringar, nämligen genom
märkningar och genom åldersundersökningar.
Märkning av en fisk eller ett annat djur
innebär, att man på något sätt gör det
igenkännligt och således har möjlighet att få reda på
vilka trakter djuret besöker. Den enklaste
märkningsmetoden på fiskar är bortklippning
av vissa fenor. Härvid kan man givetvis inte
åstadkomma någon individuell märkning, men
genom att olika fenor klippas kunna dock
många kombinationer erhållas, som möjliggöra
ett särskiljande av olika fiskbestånd. En
nackdel är emellertid, att dylika ingrepp mycket
lätt regenereras, varför man i större fångster
lätt förbiser märkta fiskar. Efter ett par år
och ibland t. o. m. redan efter ett år kan det
nämligen vara svårt att i en fena se ärret efter
klippet, så fullständigt kan fenan ha växt ut.
En märkning kan även utföras genom
anbringandet på fisken av silkestrådar eller
tunna silvertrådar med pärlor i olika färger och
former. Tråden sättes då under någon fena
och knytes eller viras fast.
Den vanligaste märkningsmetoden är
emellertid, att små brickor av silver eller något
Bild 3. Resultaten av märkning av lax i
östersjöområdet. Ofyllda kvadrater beteckna platser för
märkning av laxungar, kvadrater med punkt platser
för märkning av större laxar i havet. Svarta, fyllda
ringar = återfångstplatser. Efter G. Alm.
annat motståndskraftigt ämne med ingraverat
nummer och ofta även en bokstav fästas på
olika ställen på fisken, såsom under ryggfenan,
framför stjärtfenan, i fettfenan (större lax)
eller runt underkäksbenet. Efter märkningen
utsläppes laxen åter i vattnet, dock först se-
3—NFM38:7
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
