Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Radiumprisets växlingar. Upptäckten av kanadensiska fyndigheter sänker noteringen, av Sven Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIUM
Radium ingår i den från uran utgående
uran-radiumserien av radioaktiva element och
förekommer därför i uranhaltiga mineral till en
koncentration, som högst är = uranhalten,
multiplicerad med förhållandet mellan de båda
ämnenas medellivslängder. Då detta
förhållande är = 3,4 • 10"7, skulle ett mineral med
100 % uran kunna innehålla 340 mg radium
per ton. I verkligheten finnas dock ej
100-procentiga uranmalmer, och vissa förluster av
radium vid malmens bearbetning äro
oundvikliga. Därför utvinnas även ur de rikaste
malmer högst c:a 200 mg per ton, d. v. s. 5 ton
malm måste bearbetas för att man skall få ut
1 g radium. Att utan större förlust utvinna
detta sparsamt förekommande ämne är givetvis
en mycket omfattande procedur, som ej
underlättas av metallens kemiska egenskaper,
särskilt dess likhet med barium, från vilket den
blott med svårighet skiljes.
De första kända och länge praktiskt taget de
enda utnyttjade fyndigheterna ligga i
Joachims-thal i Böhmen. Här utvinnas c:a 110 mg
radium per ton. 1911 upptäcktes ett uranhaltigt
vanadinmineral, carnotit, i mycket
svårtillgängliga trakter i Colorado och Utah. Uran- och
därför även radiumhalten är låg och
transporten av malmen till fabrikerna mycket dyrbar.
Trots detta ha stora radiumkvantiteter
framställts, då halten av det för stålindustrien
begärliga vanadinet var tillräcklig för att göra
malmens bearbetning lönande.
Radiumutvinningen kunde då betraktas som en biinkomst.
Vid denna tidpunkt rörde sig radiumpriset
om 400—500 kr. per mg. (Det bör beträffande
vissa uppgifter om billiga radiuminköp under
äldre tider framhållas, att dessa prisuppgifter
ej alltid kunna jämföras med nu gällande
noteringar. Dessa avse, liksom alla sifferuppgifter
i denna artikel, priset på en viss mängd av det
aktiva ämnet, nämligen radium, beräknat som
element. Om man, som det förr kunde hända,
angav priset per mg av ett kanske särdeles
orent salt, kunde noteringen givetvis stanna vid
betydligt lägre siffror.) Omkring 1920 sjönk
priset kraftigt, då man efter krigets slut började
utvinna radium ur redan tidigare upptäckta
uranrika malmer i det inre av Belgiska Kongo.
Arbetet utfördes av Radium Beige, ett
dotterbolag till den stora gruvkoncernen Union
Mi-nière du Haut-Katanga, som äger stora
koppargruvor i Kongo. Radiumpriset blev nu i
Sverige c:a 200 kr. per mg men steg till 250—300
kr. per mg, då Sverige lämnade
guldmyntfoten. Priset var dock fortfarande alltför högt,
för att sjukhusen skulle kunna förvärva de
radiummängder, som erfordras för verkligt
effektiv kamp mot kräftsjukdomarna. Man
ansåg också allmänt, att priset ej motsvarades
av de verkliga framställningskostnaderna, som
borde vara en bråkdel därav. Den belgiska
firman kunde upprätthålla priset på nämnda
nivå blott därför, att den praktiskt taget hade
monopol på rika radiumfyndigheter. Det bör
likväl meddelas, att firman ej blott sålde
radium utan även till flera sjukhus, bl. a.
Radiumhemmet i Stockholm, utlånade stora
radiumkvantiteter på lång tid. Firmans produktion lär
tidvis ha varit så stor som 60 g per år.
Sammanlagda världsproduktionen hittills torde
närma sig 1 000 g, varav en stor del under
världskriget uppges ha förbrukats för
tillverkning av lysfärger för militära ändamål.
I Sverige ha för länge sedan framställts några
milligram radium ur det inhemska mineralet
kolm. Utbytet var dock lågt och kostnaderna
höga, varför företaget nedlades.
Det ovannämnda radiumpriset skulle dock ej
komma att upprätthållas alltför länge. Skälet
var, att en malmletare, Gilbert LaBine, år 1930
upptäckte uran- och radiumrika malmer vid
Stora Björnsjön i ödemarkerna i kanadensiska
nordvästterritorierna ungefär vid polcirkeln.
(Uppgifterna ha i huvudsak tagits ur
artiklar i den engelska tidskriften Radiography.)
Även andra värdefulla metaller, särskilt sil-
4—NFM38.-7
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
