Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Rätoromanskan. Det fjärde nationalspråket i Schweiz, av Paul Högberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTOROMANSK AN
helhet utan även på de mellan tysk- och
italiensktalande inklämda rätoromanerna. Man
kommer ej så långt med rätiskan ensam, när
det gäller formerna och möjligheterna för sin
existens, och t. o. m. i den egna byn blir man
utan andra språkkunskaper ofta ganska
begränsad i sin rörelsefrihet. Tvåspråkigheten,
som främst gynnar tyskan, blev på detta sätt
framtvingad och betraktad som en ekonomisk
fördel. De stora stråkvägarna och den livliga
turisttrafiken gjorde sitt till, och endast i de
mera avlägsna byarna och dalarna torde
rätiskan kunna fortleva tämligen oberörd av
utvecklingen.
Därtill kommer den fullkomliga frihet,
varunder rätoromanskan fått utveckla sig, en
spegelbild av självstyret i kommunen och
dalen, som resulterat i dialektala skiljaktigheter
av både fonetisk, morfologisk och lexikalisk
art och ofta växlande från by till by. Om
således dessa dialekter äro mycket
divergerande och även visa tecken på starkt förfall
och germansk påverkan, vilket den rätiska
språkforskningens pioniär G. Ascoli uttryckte
med »materia romana e spirito tedesco», så
förete de också drag av hög ålderdomlighet,
som äro av särskilt intresse för den romanska
språkhistorien. Man skulle kunna säga, att det
är en idealisk naturpark för dialektforskaren,
där han som knappast annorstädes kan
studera problemen om språkbildning,
dialektgränser och ljudlagar samt uppkomsten av
både regionalt och konfessionellt avgränsade
skriftspråk. Varje dialekt eller dialektgrupp,
som över huvud taget kunnat göra sig litterärt
eller skriftligt gällande, har nämligen skapat
sin egen litteratur och sitt eget skriftspråk, och
med förunderlig seghet har språket i de olika
dalgångarna bibehållit sin särkaraktär, som i
vissa fall t. o. m. skärpts av konfessionella
hänsyn därhän, att man kan tala om en reformert
och en katolsk avart. En rätoroman i Tavétsch
eller Medels i västra Graubünden har således
svårt att förstå en från t. ex. Fetan i Engadin
eller östra delen av språkområdet.
Det är ju klart, att en så långvarig och
ohämmad språklig frihet har sina avigsidor.
Den partikularism, som utmärker landets
politiska och kulturella historia, denna utpräglade
samhörighetskänsla, som begränsar sig till byn
eller dalen, har ej heller varit ägnad att
överbygga de politiska och religiösa
motsättningarna samt bidraga till skapandet av ett
språkligt och kulturellt behärskande centrum, som
utgör förutsättningen för ett dialekterna
överordnat skriftspråk. I Graubünden ha således
ej de politiska, religiösa, sociala och litterära
förhållandena givit någon bestämd dialekt den
övervikt eller hegemoni över de andra, som
gjort den till instrument för samfärdseln eller
litteraturen, vilket t. ex. varit fallet beträffande
den ur Ile-de-France-dialekten kring
residensstaden Paris framgångna franskan.
Huvudorten Chur blev ju också som sagt tidigt en
tysk stad.
Ur praktisk synpunkt kan man uppdela
rätoromanskan i Schweiz på tre grupper:
1. Den västliga kring Vorder- och Hinterrhein
kallas ibland romonsch (.romöntsch, av romanice,
romansk) i motsats till engadinskan, ladin, men den
förra benämningen användes populärt för hela
Graubünden. Vanligare är beteckningen oberländisch
(Oberland) eller obwaldisch, motsvarande det rätiska
sursilvan (Surselva), varvid dock är att märka, att
en dialektal skiljaktighet föreligger mellan
obwaldisch (sursilvanskan) kring Vorderrhein fram till
Flims och Trins samt niedwaldisch (sutsilvan,
Sut-selva, subsilvanskan) kring Hinterrhein, där den
förenas med Vorderrhein, söderut genom Domleschg,
Heinzenberg och Schams till det tyska Splügen.
Tavétsch, Disentis och Ilanz höra således till det
förra, Bonaduz, Sils och Andeer till den senare
gruppen. Särskilt i sin norra del (Domleschg,
Heinzenberg) är det ett typiskt blandspråksområde, där
tyskan och romanskan ej sällan växla från plats till
plats eller tvåspråkighet råder, för övrigt avskuret
av ett rent tyskt språkbälte vid Thusis, som utgår
från Safiendalen.
2. Mellangruppen omfattar området kring
Albula-dalen samt Oberhalbstein öster om Hinterrhein.
Schynpasset, som skiljer t. ex. det subsilvanska Sils
från hithörande Tiefencastel, kallas på subsilvanska
mir (mur, i Tiefencastel meir), varför denna
dialektgrupp också benämnes surmir eller surmeir, på tyska
ober- och unterhalbsteinisch för att beteckna de dia-
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
