Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Rätoromanskan. Det fjärde nationalspråket i Schweiz, av Paul Högberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTOROMANSK AN
lektala skiljaktigheterna mellan den norra och södra
delen, vilka för övrigt äro särskilt utpräglade i Bergün
och Bivio (Stalla). Språkligt förmedlar denna grupp
övergången till det östliga området.
3. Engadinskan från Malojapasset nedför Inndalen
till österrikiska gränsen. Dess övre del, Oberengadin,
fram till Punt auta, bildar ett någorlunda enhetligt
språkområde, högengadinskan, med dialektala
diver-genser i förhållande till den nedre, Unterengadin,
lågengadinskan. Dialekterna i Zernez och Süs äro
att betrakta som övergångsdialekter, och en
enhetligare lågengadinsk prägel har först det stora avsnitt
av Inndalen, där Guarda, Fetan, Schuls, Tarasp och
Sent ligga. Schleins däremot uppåt tyrolska gränsen
företer avvikelser. Samnaun är som sagt tyskt sedan
1800-talet, och den söderut belägna Münstertal har
en något särskiljande dialekt. Engadinskan, där det
tyska inflytandet är och varit ringa, ger också de
tillförlitligaste beläggen för äldre språkformer i rätiskan.
Det kan naturligtvis ej bli fråga om att här
exemplifiera alla de nyanser i fråga om
Ijud-och formlära, ordmaterial eller syntax, som
dessa tre språkgrupper med sina tjugutal
dialektarter representera, utan endast några
spridda drag.
I fråga om utvecklingen av t. ex. latinskt a inta
sursilvanskan (t. ex. Disentis), surmeiriskan (t. ex.
Schweiningen) och lågengadinskan (t. ex. Tarasp men
ej Süs) samma ställning som provensalskan, d. v. s.
a kvarstår liksom alltid i sluten stavelse, under det
att högengadinskan (t. ex. Samaden) följer franskan
med a > e. Clavem (nyckel) ger således claf-clef,
f r a t r e m (broder): frar-frer, n a s u m (näsa):
nas-nes, infinitivändelsen -are: ar-er etc. Vid
föregående palatal går dock surmeiriskan och Tavétsch i
Surselva med högengadinskan, alltså c a r u m (kär):
kar (Disentis), tcher, tchar, ca sam (hus): kasa,
tchesa, tchasa. Andra utvecklingar av a kunna
åskådliggöras med lat. altum (hög), c an em (hund),
capram (get), caput (huvud), denarium
(pengar), lacum (sjö), tantum (så mycket), som
ge i Disentis: dul, tchöun, tchdura, tchäu, dené(r),
lac, ton(t), i Schweiningen: ot, tchang, tchöre, tchée,
dané(r), låi, tant, i Samaden: ot, tchærn (skrift:
chaun), tchévra, tcho, danér, léi, taint (Celerina: tænt,
skrift: taunt), i Tarasp: at, tchan, tchåvra, tché, danér,
låe, tant. Långt latinskt e företer stadier,
påminnande om franskan, nämligen éi (Disentis, jämte öi
i Brigels), ek (Schweiningen), di (Samaden, Tarasp
liksom i Tavétsch men i Celerina æ, skrivet: ai),
t. ex. frigidus (kall) > fréit (fröit), frekt, frdit
(fræt); ni vem (snö) > néif (nöif), nekf, ndif
(ncef); tres (tre) > tréis (tråis), treks, trdis (trces).
Före nasal ge båda e-ljuden i allmänhet samma
resultat, alltså b ene (väl) > béin (böin), ban, bain
(bæn) och plenus (full) > pléin (plöin), plan,
pldin (plæn). Som exempel på resultaten av öppet
e kunna citeras lat. bellus, -a (vacker), centum
(hundra), decem (tio), deus (gud), festam
(fest), heri (i går), hibernum (vinter), p e
1-lem (hud), sex (sex), t er ram (jord), som i
Disentis bli: bi, bidla, tschien, diesch, diöus (diu), fidsta,
ier, umviern, pidl, sis, tidra, i Schweiningen: bi, bella,
tschent, disch, die, festa, ier, anviern, pel, seks, tére,
i Samaden och Tarasp: bel eller begl, bella, tschient
(Tarasp: tschent), desch, dia (Tarasp: diöu, skrift:
diett), festa, er, iviern (Tarasp: umviern), pel, ses,
tera. En likartad utveckling har latinskt kort o med
för engadinskan ö som i franskan, varpå kunna tagas
som exempel lat. bonum (god), cor (hjärta), f
o-cum (eld), hortum (trädgård), noctem (natt),
oculum (öga), ovum (ägg), nämligen i Disentis:
bien men bima, kor, fiuk, iert, notch, egl, ief (plur.
ofs), i Schweiningen: bun(g), kor, fi (av fia), iart,
notch, igl, of, i Samaden och Tarasp: bum, kokr
(Tarasp: bttn, kor), fö (äldre: föch), üert (iert), not,
ögl, öf (Tarasp: of). Långt lat. o ger i allmänhet u
eller i sluten stavelse üe, och lat. u går i sursilvanskan
till i och i surmeiriskan till ek eller éi,
sammanfallande med primärt i, t. ex. d u r u s (hård) > dir,
dekr (men déira); m u r u s > mir, me kr, meir ; u n u s:
in, en; engad. dükr, dür, dügra, düra, mükr, mür, ün.
De anförda exemplen kunna måhända också ge en
liten föreställning om den olikartade behandlingen
av konsonanterna. Ser man på formläran, så företer
västern (Surselva) ett äldre stadium genom
bibehållande av tvåkasusbildningen både för vissa
substantiv och särskilt adjektiven i predikatskasus, under
det att i allmänhet ackusativformen varit
normgivande, men även på övriga delar av rätiskt område
finnas spår av tvåkasusflexionen i kvarstående
nomi-nativbildningar för både singularis och pluralis. En
av de intressantaste företeelserna i sursilvanskan är
växlingen av tonvokalen i singularis och pluralis,
t. ex. nies bap (vår fader) men nos baps, som går
igenom hela formläran, t. ex. apiestel-apostels, tes-os
(ben), tgierp-corps (kropp), iert-orts (trädgård), jeu
diermel (jag sover) men ti dormes, och i
verbal-flexionen på det övriga rätiska området framträder
även denna växling på grund av diftongering.
Särskilt i fråga om verbalbildningar med verb och
preposition, som naturligtvis äro germanismer,
utmärker sig rätoromanskan i motsats till övriga
romanska språk, t. ex. star sü (aufstehen), far atras
(durchmachen), dar tiers (zugehen) eller gnir giu,
ir sü, ir en, där t. ex. franskan har descendre,
monter, entrer. Syntaktiskt är sursilvanskan mera
påverkad av tyskan än engadinskan, och den
lexikaliska olikheten mellan dialekterna är ej heller
obetydlig, inte minst beträffande lånorden, där på
en plats de tyska, på en annan de italienska trängt in.
Faktiskt har man nu alltsedan reformationen
fyra skriftspråk. Det äldsta är
högengadinskan, skapat av Johan von Travers, en
statsman och krigare med tysk utbildning, vilken
1527 på Zuozdialekt skrev sin verskrönika om
kriget mot slottsherrn på Musso vid Comosjön
(»Chianzun della guerra dagl chiasté da Müs»),
bevarad i en avskrift från slutet av 1500-talet,
och från ungefär samma tid äro avskrifterna
av de bibliska dramer från 1500-talets förra
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
