Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Vår stenålder i ljuset av de senaste årens forskningar, av Sune Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN ÅLDERN
delade forntiden i en lång rad varandra
avlösande, från varandra mjukt avgränsade
kulturstadier: den äldre stenåldern i två perioder,
den yngre i fyra, bronsåldern i sex, järnåldern
i åtta. Vad beträffar flertalet av dessa
perioder var det f. ö. redan möjligt att urskilja
äldre och yngre faser därinom.
Frågade man hur dessa resultat hade nåtts,
blev svaret väl i de flesta fall: genom typologi,
d. v. s. genom att på det mänskliga arbetet
till-lämpa den av naturforskarna med så stor
framgång nyttjade utvecklingsläran. Det är dock
givet, att detta betraktelsesätt ej kunnat
anläggas utan risker. Naturforskarna nödgas ju
för sin del räkna med att representanter för
månget enligt paleontologiens resultat äldre
utvecklingsstadium leva kvar under yngre
skeden, t. ex. kryptogamer vid sidan om
fanerogamer, apor jämte människor. Såväl
etnologer som många andra kulturforskare
hade också ideligen tillfälle att iaktta
kvardröjandet av äldre kulturformer jämsides med
uppträdandet av yngre, än blandade om
varandra, än fördelade på skilda trakter eller på
olika samhällsskikt inom samma bygd. Men
det arkeologiska systemet stöddes på
förvissningen om en fullständig likformighet i den
förhistoriska utvecklingen, om tillvaron av en
ständigt verksam utvecklingsdrift, som hade
oavlåtliga, gradvis skeende förändringar inom
formvärlden till följd.
Materialet växte. Genom nya fynd förtätades
alltmer de förut uppställda formserierna och
urskildes nya varianter etc. Men systemet
tycktes hålla provet. Det stämde också, när
nya utredningar gjordes från helt andra
synpunkter än dem man tidigare beaktat.
Sålunda fann man till en början endast
bekräftelser, när kvartärgeologiens lärdomar
om landhöjningen lades till grund för ett
detaljerat studium av de olika
stenålders-formernas geografiska fördelning. En rad
landskapsundersökningar lades fram, där de
enligt Montelius’ system äldsta stenyxformerna
i mellersta och norra delarna av vårt land
be-funnos vara begränsade till de högst liggande
partierna, medan yngre typer spredo sig över
lägre liggande marker i allt vidare kretsar, ju
mer deras ålder enligt systemet sjönk. Utan
tvivel berodde detta på att huvuddragen av
kronologien voro riktigt urskilda och att de
efter hand skeende förändringarna —
åtminstone i vad gäller de mest utvecklade
forn-sakstyperna — varit av genomgripande,
allmängiltig natur.
Icke desto mindre får den, som med ledning
av de senaste årens publikationer söker bilda
sig en uppfattning om forntidens förhållanden,
ideliga anledningar till starka tvivelsmål
rörande systemets giltighet. Det gäller i särskild
grad om den del av forntiden, som vi i det
följande skola begränsa oss till, nämligen
stenåldern.
Misstron är icke helt oberättigad. Det är
icke längre möjligt att räkna med en i stort
sett enhetlig, för hela Norden gemensam
utvecklingslinje; det räcker icke att som enda
förbehåll anföra den naturligtvis tidigt
iakttagna skillnaden mellan det ledande
sydskandinaviska området och de glesare befolkade, av
naturen mindre gynnade bygderna längre i
norr, vilka endast ofullkomligt tillägnat sig
nyheterna och givetvis ansetts ha vid varje
tidpunkt företett en vid jämförelse med
centralområdets både fattigare och i viss mån
efterbliven kultur. Icke ens inom Danmarks gränser
saknas mycket väsentliga skillnader mellan
samtidiga kulturformer i skilda bygder.
Stenåldern spänner icke blott över en mycket
lång tidrymd. Den har också registrerat
synnerligen genomgripande förändringar i
kulturen. De bönder, som under stenålderns sista
sekler plöjde sina åkrar, hade väl i stort sett
samma, väsentligen på självförsörjning vilande
livsföring, som ännu under förra seklet
kännetecknade folkflertalet åtminstone inom de mer
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
