Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Vår stenålder i ljuset av de senaste årens forskningar, av Sune Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN ÅLDERN
Benkam från stenåldersboplats, Gullrum, Näs socken,
Gotland.
Det vill alltså synas, som om vi nu,
åtminstone vad Danmark beträffar, resolut måste
överge den gamla, i sin systematiska enkelhet
så tilltalande tron på en sammanhängande,
allmängiltig, gradvis skeende utveckling. — Att
»all odling står på ofri grund till slutet» och
att »blott barbari’t var en gång fosterländskt»,
det visste vi ju sedan gammalt. Men
överraskande är det onekligen, att de mest väsentliga
kulturframstegen i så hög grad synas vara att
tillskriva invandrare, liksom att de äldsta
befolkningsgruppernas ättlingar så länge och till
synes så effektivt förmått isolera sig både från
varandra och från dem.
Desto större blir nu det intresse, som knyter
sig vid den kulturutjämning, vilken omsider
inträffat mellan jordgrav- och megalitfolken,
närmare bestämt vid begynnelsen av
hällkist-tiden (stenålderns sista eller, om man så vill,
snarare bronsålderns första period). Av allt
att döma inneslötos även de primitivare
reliktkulturernas bärare i den allmänna
förbrödringen. Vad sålunda inträffade vid nyssnämnda
tidpunkt i Sydskandinavien bringar i åtanke
en likartad sammansmältning av skilda
folkelement ett årtusende senare i Grekland (efter
de doriska etc. folkvandringarna). Man anser,
att den blandningen haft stor betydelse för
uppblomstringen av den hellenska kulturen.
På samma sätt kunna vi beteckna motsvarande
sydskandinaviska händelseförlopp som en
gynnsam förberedelse till den överraskande
höga och ädelt utformade odling, som
kännetecknar vår bronsålder särskilt i dess äldre
stadier.
Det är framför allt den danska jordens
utomordentliga fyndrikedom och danska
arkeologers hängivna, väl planlagda forskningar,
som tillsammans resulterat i att vi nu äga en
så pass färgrik bild av stenålderns historia i
Sydskandinavien. Tyvärr är det ännu ej
möjligt att teckna de äldsta dragen i vårt lands
bebyggelsehistoria med samma detaljskärpa.
Men åtskilliga huvuddrag träda fram tydligt
nog.
Också i vårt land ha iakttagelserna om
benålderns avlägsna, av en mycket primitiv kultur
kännetecknade skede börjat göras allt oftare
och med allt större säkerhet. Av särskilt
intresse äro vissa västkustfynd, däribland
San-darnaboplatsen i Göteborgs omedelbara
grannskap. Längs Västerhavets forna stränder ha
jägare och fiskare tydligen mycket snart efter
isavsmältningen slagit sig ned. Men de ha
också sträckt ut sina strövtåg vida omkring.
Vi ha spåren av dem t. ex. i Dalarna, där
Östersjöns vatten då trängde ända in i Siljans
dalgång, i övre Ångermanland och i Jämtland.
— En öppen fråga är tills vidare om vi utom
invandrare, som kommit söderifrån, ha att
räkna med tidigt uppträdande invandrare från
nordöst eller rentav med kvardröjande
ättlingar av den befolkning, som eventuellt
funnits över hela Norden före sista nedisningen.
De spår, som denna allra äldsta bosättning
skulle ha lämnat efter sig, måste naturligtvis
mestadels ha sopats bort av inlandsisen, men vi
veta, att denna under sitt sista framskridande
lämnade en del barmarker kvar längs Norges
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
