Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Vår stenålder i ljuset av de senaste årens forskningar, av Sune Lindqvist - Svenska institutet i Rom inför ett nytt utvecklingsskede, av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMINSTITUTET
den svenska kulturens mest karakteristiska
element, t. ex. bland vapen- och kärlformer,
äro lokala omvandlingar av gemensamma
utgångsformer, som ha en vidsträckt spridning
över stora delar av kontinenten. Likheten kan
förklaras, även om vi tänka oss att, liksom
Jylland erövrades från nordvästra Tyskland, så ha
från Weichseltrakterna andra erövrarstammar
vandrat norrut, genom de baltiska länderna till
sydvästra Finland, och därifrån västerut, till
Mälarlandskapen, och i sinom tid vidare bl. a.
söderut, där de exempelvis togo det östra och
inre Skåne i besittning långt innan de lyckades
tränga in i landskapets sydvästra, bördigaste
men förut av megalitfolket behärskade delar.
Sammanhanget är dock ej fullt så enkelt, som
det nu skisserats. Detta beror bl. a. på att vi
tydligen måste räkna med mer än en invasion
av nu antydd art. Alla behöva ej ha följt
samma vägar. Allra minst gäller detta om de
första invasionsböljor, som den kontinentala
herdekulturen kan ha sänt hit. Ehuru svensk
»båtyxtid» liksom de jylländska under-,
botten-och övergravarnas tid i det gängse schemat
sammanfalla med yngre gånggriftstid, ha vi
troligen på ömse håll att räkna med
uppträdandet av likartade kulturelement långt
tidigare. En sensation av mindre vanligt slag
bildade i varje fall nyligen uppdagandet av
sörmländska boplatser från döstid, där man spårade
tillvaron av bönder, som icke bara odlat säd
utan t. o. m. vindruvor. Tydliga trådar knyta
denna tidiga odling samman med båtyxtidens;
häri ligger säkert en god del av förklaringen
till att båtyxkulturen i vårt land snabbt
antagit en vida starkare särprägel än vad man
kunnat vänta av en utan dylik förberedelse
plötsligt inträngande, för det nya området
fullständigt främmande erövrarstam. Båtyxfolkets
styrka synes ej heller ha legat i dess
mångtalighet utan fastmer i dess överlägsna beväpning,
förmodligen också i dess större militära
duglighet.
Sålunda lockas vi nu, tvungna av fyndens
egenart, till att låta fantasien flyga vida
utanför de tankebanor, som under arkeologiens
grundläggningstid ansågos vara de enda till—
låtna. Vi kunna ej längre nöja oss med att
följa »utvecklingens» liksom av dolda
naturkrafter dikterade snigelgång; vi frestas till att
tala om plötsligt skeende brott på
kontinuiteten, om erövrarfolk och om deras militära
duglighet. Vår fornforskning i allmänhet, och
stenåldersforskningen ej minst, har varit för strängt
»kulturhistorisk», nu får den alltmer karaktär
av historia i detta ords vanliga mening.
En nyorientering har sålunda skett. Rent
humanistiska betraktelsesätt tvinga sig fram i
förgrunden. Därav följer emellertid ingalunda,
att vi arkeologer numera känna oss starka nog
att frigöra oss från den förbindelse med
naturvetenskaperna, som på sin tid gav stöten till
typologiens förkunnande. Tvärtom,
kvartärgeologiens hjälp är numera nödvändigare än
någonsin, ja, vi ha nästan känslan av att
nödgas avträda en god del av vårt
forskningsområde, särskilt inom stenåldern, till denna
grann-vetenskap. Så starkt blir t. ex. behovet av
pollenanalytisk datering av fyndlagren, sedan vi
nu ej längre våga tro på vår förmåga att
riktigt utläsa ett föremåls ålder endast genom
studiet av dess form. Sune Lindqvist.
SVENSKA INSTITUTET
I ROM
INFÖR ETT NYTT
UTVECKLINGSSKEDE.
En akademisk föreläsning, som väckt
ovanligt stort intresse i både England och Tyskland,
är »Humanism and technique in Greek studies»
— den installationsföreläsning, varmed E. R.
Dodds övertog den berömde humanisten
Gil-bert Murrays lärostol i Oxford den 5 nov. 1936.
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
