- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Första årgången. 1938 /
557

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Strömstyrkan i blixten, av Harald Norinder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BLIXTENS STRÖMSTYRKA

kunde därvid lätt finna tydliga indikationer för
nord-, respektive sydmagnetism. Ifall den
västliga sidan om en liten höjd, som träffats av
blixten, visade sig nordmagnetisk, medan den
östliga var sydmagnetisk, så måste laddning
med positivt tecken ha strömmat från jorden,
och molnet hade i sådant fall haft negativ
polaritet. Av 92 undersökta fall visade sig 59 komma
från moln med negativ laddning. Detta
stämmer väl med vad man funnit vid senare
undersökningar med förfinade mätmetoder.

Den av Pockels införda mätmetoden hade
nästan råkat i glömska, när problemet om
blixtens strömstyrka ånyo aktualiserades —
denna gång även från ett håll, där det
praktiska intresset gjorde sig gällande. Det var
störningarna genom åskslag på de elektriska
ledningarna, som väckte detta intresse. På
ledningar för elektrisk kraftöverföring och särskilt
på de långa högspänningsledningarna
åstadkomma åskslagen som bekant mycket
besvärliga störningar i form av s. k. överspänningar.
För att bedöma omfattningen av dylika
störningar var det nödvändigt att närmare känna
dels i huru stor omfattning
högspänningsledningarna träffas av blixten och dels
strömstyrkan vid åskslagen. Det visade sig, att man
med fördel kunde utgå från den av Pockels
angivna metoden. I stället för basaltstavar,
vilka lämna ojämna resultat och äro svåra att
tillverka, befanns det möjligt att använda
stavar av speciella stållegeringar med lämpliga
magnetiska egenskaper.

Själva den princip, på vilken mätningarna
vila, framgår närmare av bild 2. I anslutning
till denna kan man tänka sig, att a utgör en
vertikal, metallisk ledare, exempelvis en
åskledare eller en kraftledningsstolpe av järn,
vilken enligt figuren träffas av en blixt från
en antingen positiv eller negativ
molnladdning. Då strömmen från blixten passerar
genom ledaren, uppstår ett elektromagnetiskt
fält, där fältlinjerna omsluta ledaren som

cirklar. En på något avstånd från ledaren
placerad stålstav med speciell och lämplig
sammansättning hos den i stålet ingående
legeringen magnetiseras med nord-, respektive

O

a

Bild 2. Stålstavar i närheten av åskledare för
mätning av blixtens strömstyrka, a åskledare; b
stålstavar.

sydmagnetism, beroende på strömriktningen.
Är det magnetiska materialet sådant, att det
magnetiseras genom strömimpulser av kort
varaktighet och behåller sin magnetism, kan
man efteråt genom uppmätning av stavens
resulterande magnetiska fält med ganska stor
grad av säkerhet bestämma såväl
strömstyrkan i blixtbanan som strömmens riktning.
För att även mycket hastiga variationer i
blixtströmmen skola åstadkomma
magnetise-ring i stålet är det nödvändigt att uppdela
detta i ett knippe av mycket fina trådar,
vilka inneslutas i ett glasrör av en
blyertspennas tjocklek och 6 à 7 cm långt. Ett
sådant stavformigt knippe kallas i det följande
för stålstav.

En sådan kan innehålla cirka 400 trådar,
vilka före glasrörets avsmältning fixeras med

557

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1938/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free