Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Istid på Hawaii. Glaciären på Mauna Kea, av Carl Skottberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISTID PÅ HAWAII
Lavabank på omkring 3 600 m ö. h., »blue stone», inom
det nedisade området. Orig. Bishop Museum, Honolulu.
En av de förstnämnda ravinerna har
emellertid ett mycket egendomligt tillflöde från en
askkägla, vars topp ligger på 3 940 m. Dess krater
upptas nämligen av en liten sjö, kallad Waiau,
som varje vår flödar över genom en sänka i
norra randen. En del vatten lyckas också tränga
igenom kraterväggen på sydsidan. Och denna lilla
sjö jävar påståendet om toppregionens livlöshet.
Vattnet är grumligt och gulgrönt och vimlar av
bakterier, infusorier, små kräftdjur etc., och
färgen härrör från mängder av blågröna alger,
desmidiacéer och diatomacéer. Under vintern
är sjön givetvis frusen, och även
sommarnätterna medföra mycket ofta isbildning. Men
med vattnet kommer livet •—• och även striden;
de små kräftorna falla offer för en glupsk
vattensvamp.
Redan de första bestigarna av Mauna Kea
fäste sig vid olikheterna i bergartens utseende
mellan de högsta nivåerna och området
nedanför 3 600-meterslinjen, främst på grund av
skillnad i färg. De ljusa, grå-blågrå
lavabankarna (blue stone) och de vidsträckta
blocksamlingarna, som uppenbarligen härrörde från
dem, kontrasterade skarpt mot den mörka,
ytterst ojämna lavan av aa-typ, som uppträdde
litet längre ned. En eller annan såg, naturligt
1
Mörk, aldrig istäckt aa-lava, strax nedanför
änd-moränen på n. v. sidan (på kartan finns icke denna
morän utsatt). Orig. Bishop Museum, Honolulu.
nog, i blockanhopningarna ett resultat av en
frostsprängning av stora mått, vilken gjorde de
mäktiga blockbäddarna begripliga, och först
Daly kände vid sitt besök 1909 igen de
karakteristiska spåren av en forntida glaciär.
Upptäckten var givetvis av mycket stort
intresse. Geologen H. E. Gregory, direktör för
Bishop Museum i Honolulu, och C. K.
Went-worth påbörjade 1921 en närmare undersökning
och kartläggning av toppregionen; den fortgick
med många och långa avbrott till 1935, och
resultaten framlades 1937 i Bulletin of the
Geological Society of America. Då jag 1922
besteg Mauna Kea, hade jag haft förmånen
att få en del upplysningar av dr Gregory och
att se några av hans fotografier, och det var
sålunda ingen konst att på ort och ställe göra
sig en föreställning om nedisningens
omfattning. Den sättes av upptäckarna givetvis i
samband med den stora pleistocena istiden på
både norra och södra halvklotet. Isen bildade
en kalottglaciär, vars nedre gräns svängde
kring 3 400-meterslinjen; här och var sköt den
i breda tungor ned mot 3 000 m — vi bortse då
från spåren av en tidigare, något större
utsträckning. Ytan har beräknats till 67,4 km2,
mäktigheten, att döma av spåren på askkäg-
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
