Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Istid på Hawaii. Glaciären på Mauna Kea, av Carl Skottberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISTID PÅ HAWAII
Väl utbildad ändmorän, redan genom sin ljusa färg skarpt kontrasterande mot d=t mörka underlaget. Orig.
Bishop Museum, Honolulu.
lornas sidor, till i medeltal omkring 50 m med
ett maximum av kanske den dubbla siffran.
Dess ringa tjocklek liksom toppregionens föga
branta profil förklara frånvaron av kraftigare
erosionsfenomen; fint polerade ytor,
sandsli-pade block och skarpt tecknade räfflor äro
undantag, men det fasta berget är överallt
ordentligt avhyvlat, och det är ingen brist på
räfflor, som utstråla från toppen i alla
riktningar, och från den spruckna och frostvittrade
ytan har isen kunnat plocka loss massor av
block, som delvis stannat framför fronten av
lavaloberna — lavaströmmarna hade ju rört
sig i samma riktning som sedermera glaciären
•—, delvis transporterats vidare. Men på
grund av den korta transporten får man icke
vänta sig de rundade och finskurade block
vi äro vana vid i detta sammanhang. På
många ställen finner man emellertid ganska
vackra stöt- och läsidor.
I vägen för isen stodo de många askkäglor,
med vilka toppen var späckad. Deras sidor
ha blivit en smula eroderade, men materialets
lösa och lättrörliga beskaffenhet gör, att
markerade hak saknas; materialet är emellertid
omrört, så att den någon meter tjocka
bomb-blandade röda askan från eruptionens slutskede
ersatts med djupare liggande svart aska, och
grå lavablock ha strandat uppe på könens
sidor. Av särskilt intresse är den kägla, som
i våra dagar hyser den lilla sjön Waiau.
Kratern har fyllts och fördjupats av en liten
istunga. Dess nuvarande vattendjup är vid
högsta möjliga stånd ej fullt 5 m, men i bottnen
ligger ett 21/ä m mäktigt gyttjelager, som väl
måste ha bildats efter isens avsmältning.
Möjligen bildas under vintern bottenis, som skulle
bidra till att hålla vattnet kvar.
På många ställen mellan askkäglorna är
marken täckt av en tunn bottenmorän,
bestående av en osorterad blandning av
sten-fragment, och glaciärens utsträckning markeras
av bredare eller smalare stråk av en tydlig
ändmorän, som kan nå en mäktighet av 30—50
m. Glaciärernas karaktär av kalott med korta
tungor gör, att man ej kan tala om några
distinkta sidomoräner; änd- och
sidomorän-materialet flyter samman; dock kan man
utefter de gamla bäckfårornas sidor följa
moränband av kanske en km längd. Andra
långa strömmar av block vittna om senare
skridj ordsrörelser. De preglaciala ravinerna
äro tydligt iseroderade och räfflade och
gränsen mellan detta parti och det icke nedisade
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
