Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Beethoven och hans litterära förebilder. Arnold Scherings försök till tolkning av mästarens verk, av Sven E. Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEETHOVEN
Schering. En kärlek till det »absoluta» finns
ju över huvud taget ej! Skulle just Beethoven,
vars litterära bildning var otvivelaktig, ha
avstått från att sätta de diktare, vilkas verk voro
hans dagliga bröd, i samband med sin egen
konst! Han hänvisar till Schindler, mästarens
mångårige vän, med vilken denne ofta
diskuterade sina inspirationskällor. Schindler var fast
övertygad om att Beethovens musik oftast, om ej
alltid, kunde föras tillbaka på ett dolt program.
Schering citerar även andra — och tillförlitligare
— vittnen som Ries och Czerny, vilka ej endast
stödde sig på uttalanden av mästaren utan även
genom inlevelse i verken kommit till samma
resultat. Slutligen gick han till de diktare
Beethoven satte särskilt högt, till Homeros,
Shakespeare, Schiller och Goethe. Att han
därvid ägnade Shakespeare en alldeles särskild
uppmärksamhet är helt naturligt, då mästaren
själv i ett par fall givit direkt hänvisning till
den store britten. Enligt en uppgift av Karl
Amenda skulle Beethoven ha utpekat
gravvalvsscenen i »Romeo och Julia» som det
programmatiska underlaget för Adagiosatsen ur
första f-dur-kvartetten (op. 18, 1), och
Schindler påstod, att mästaren på- hans fråga om
nyckeln till d-moll- och f-moll-sonaterna (op.
31 och 47) hade hänvisat honom till »Stormen».
Den sistnämnda uppgiften (angående
»appassio-natan») misstror visserligen Schering, dels
emedan han finner skådespelet i fråga vara en
alltför beskedlig bakgrund för detta väldiga
verk, dels därför, att han funnit en mera
antaglig förklaring till denna demoniska sonat,
nämligen »Macbeth». Desto bättre passade de
båda förstnämnda nycklarna.
Vid närmare undersökning fann Schering,
att Beethovens snart sagt hela instrumentala
produktion kunde föras tillbaka på dramatiska,
episka och lyriska diktverk, och tills dato har
han med avseende på det programmatiska
underlaget analyserat ett femtiotal av de mest
kända symfonierna, kammarmusikverken och
Beethoven, 1804 eller 1805. Målning av W. J. Mähler.
sonaterna. Den »heuristiska» metod han därvid
tillämpar och som han själv anser stå i stark
opposition till den dilettantiska
»hermeneuti-ken» och den fackmässiga och formalistiska
»fenomenologien» ställer Beethovens verk i
nytt ljus och ger impulser, som han själv anser
vara av största betydelse för såväl åhöraren
som tolkaren. Han beklagar dock själv, att
han nödgats använda den något ensidigt
belastade termen »program», då det i detta fall
ej är frågan om tonmålningar i ordets naiva
mening utan snarare om en översättning av
den inre handlingen i tonsymboler, av
mänskliga karaktärer, och —• vad som förefaller mest
bestickande — han visar hur diktverkets text
i många fall låter sig fogas till melodien. Han
betraktar således Beethoven som en
»tondiktare» i ordets egentliga mening.
Som ovan nämnts, offentliggjorde Schering
redan 1934 sina tydningar av tredje, fjärde
och femte symfonierna. I »Beethoven und die
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
