Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Kaj Munk. En dansk präst och dramatiker, av Hakon Stangerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUNK
lik i Abessiniens regnklyftor. Men målet når
han, segern blir hans. Nationens hyllning
brusar mot honom. Även han träder ut på
balkongen för att njuta sin triumf, vars
övergående art han ej genomskådar. I motsats till
professor Krater njuter han sin triumf och
förhärdas i den. Det vet hans hustru, som älskar
honom. Och därför stöter hon en dolk i hans
bröst just i triumfens största ögonblick. Hon
gör det för att frälsa honom från förhärdeisen,
för att vinna honom för den Gud, som är
hennes och en gång var hans.
Herodes, professor Krater och diktatorn äro
de tre väldiga kraftgestalterna i Kaj Munks
dramatik. Som kolosser resa de sig på scenen.
Men deras postament äro murkna, och just när
de sträcka ut handen efter den sista triumfen,
störta de samman i kaos. Just emedan livet
var så skönt, krafterna så stora, personligheten
så strålande, är deras fall så nödvändigt. Som
titaner stormade dessa väldiga mot himlen för
att avsätta dess gud. Liksom titanernas är
deras fall hissnande djupt och deras misstag
ofattligt stort. Och liksom dessa tre, men i mindre
format och mindre fängslande skildrade,
uppträda huvudpersonerna i »Cant» och »De
ud-valgte». Även de vilja blott ge kejsaren hans
skärv. Därför förlora de hela insatsen — livet.
Av alla huvudpersoner i Kaj Munks dramer
bildar professor M e n s c h i »Han sidder ved
smeltediglen» ett undantag. Han är den ende,
som ej dömes, ty han är den ende, som väljer
Gud och icke världen. Denne skröplige,
bortklemade, halvgamle vetenskapsman, som
bredvid de svällande kraftgestalterna i de andra
dramerna verkar så enfaldig, han blir den, som
segrar över alla. Ty han bär i sitt skröpliga
mänskliga käril en låga, som icke förtär utan
lyser och värmer. Han virvlas in i starka
händelser och frestas med de dyrbaraste och
vackraste löften: han kan bli minister, få
Tysklandspriset, om han blott förnekar Gud och judarna.
Men han gör det icke. Han växer i stycket,
rätar på sin svaga rygg, får eld i sin beslöjade
blick, och till slut står han upprätt, just i den
slutscen, där alla de andra huvudpersonerna i
Munks dramer krossas till stoft. Professor
Mensch står där orubblig, stark och myndig, ty
hans myndighet är icke av denna världen, hans
tro ej knuten till människoverk, som kan
störtas eller utplånas, som kan förtäras av rost och
mal.
Klarare kan hans författarskaps idé och
mening ej belysas än genom motsättningen
mellan en rad starka, jordbundna, kraftfyllda
maktkrävare, som dömas, och denna svaga,
osjälviska människa, som uppreses och belönas.
Lika stark som problemställningen — samma
problem finnes i Kaj Munks alla dramer —•,
lika starkt är också utförandet. Hans
dramatiska arbeten äro tekniskt och konstnärligt sett
de första skådespel i dansk litteratur, som fullt
och medvetet bryta med det naturalistiska
dramat, dess krav på naturlighet och dess
förälskelse i konversationen, den dämpade, fina
och »mänskliga» debatten. Mot denna
konversationsdramatik vänder sig Kaj Munk våldsamt.
Hans skådespel syfta till att dramat åter skall
bli teater. Scenen är ej en spegel, i vilken
vardagens konventionella liv avtecknas med
matta konturer. Scenen skall vara ett forum,
där livets alla lidelser, iklädda starka, stolta
färger och besatta av sina föremåls obönhörliga
vilja, braka samman i brutala uppträden.
Teatern är icke den vardag, som är en vacker
och stilla yta. Teatern är livet och lidelserna
under ytan. Teatern är den sanna
verkligheten, som är spänd av motsättningar, farlig,
dynamisk och oroande, en regnbåge mellan den
mest sommarlätta poesi och det grymmaste
våld. På teatern skola åhörarna ruskas upp,
röras och rädas, glädjas och förbannas. Teatern
skall ej vara underhållning utan tillvaro.
I likhet med Kaj Munk har en rad
nordiska dramatiker arbetat för samma omvänd-
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
