Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Kaj Munk. En dansk präst och dramatiker, av Hakon Stangerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUNK
ling av det moderna dramat, en rörelse, som
man även skulle kunna beteckna som ett
återvändande till det stora dramat. De
upplösa den pinsamt noggranna uppbyggnaden
i tre eller fem elegant hoptimrade akter med
få personer och en eftersträvat stillastående
handling. De använda en massa personer, skära
av sina stycken på mitten och låta dem för
övrigt bestå av en kaskad av hoppande, hastigt
på varandra följande scener, var och en med
ett väsentligt innehåll och stark dramatisk
effekt. Filmens teknik, dess krav på tempo och
mättnad ha de tillägnat sig men på ett sätt, som
gagnat teatern och åter fyllt den med en
modern publik, som den gammaldags
viskningsdramatiken så småningom hade jagat bort.
I Danmark använda Svend Borberg, Ejnar
Howalt och Kjeld Abel samma teknik som Kaj
Munk — emedan de utan att vara ense med
honom i hans författarskaps idé äro hans
medkämpar i hans konstnärliga syn på det moderna
dramats väsen och uppgifter. Men ingen har i
teori och praktik uttryckt denna gemensamma
strävan så myndigt och överbevisande som Kaj
Munk. Praktiskt i sina dramer, teoretiskt i en
mycket viktig artikel, som han offentliggjorde
någon tid efter det hans första drama gjort
fiasko och gjort det, emedan det var så oroande
nytt, att Det kongelige teater icke förmått ge
det en iscensättning, som motsvarade dess
avsikter. I dag erkännes »En idealist» vara det
mest betydande danska drama, som skrivits
sedan världskriget. Vid reprisen på Det
kongelige teater 1938 mottogs det med enhälligt bifall
och blev en enastående succé. 1928 föll det till
marken, ty ingen förstod, att med det skedde
något avgörande nytt i dansk teater, i varje fall
ingen annan än Kaj Munk, som i den omtalade
artikeln (omtryckt i »Himmel og jord») gjorde
ett utkast till ett program för modern
dramatik. Han skrev:
»Det är knappast troligt att vi här hemma skulle
vara oemottagliga för den nya konstvilja, som vaknar
runt om i världen. Det har vuxit upp en ungdom,
som inte går på teatern för att sitta snällt och vackert
och se snälla och vackra saker, dess aptit på livet är
alltför våldsam för att låta sig avspisas med kex och
te och torkas om munnen med viskningsdramer, vilkas
författare ha varit besatta av synbar oro för att det
skulle ske något på scenen. Dess ögon ha sett för
mycket av verklighetens röda dimma för att kunna
fasthållas av timslånga själsmålningar med
nyanseringar. Då hellre film: där sker något, man kämpar
och flyr, lurar och förlåter, kysser och mördar, där
återspeglas ett liv som icke är utfunderat i en
blodfattig diktares urkramade hjärna utan skapas av Guds
egen av motsatser flammande vilja, livet i den värld
denna ungdom har växt upp i, där folk stod mot folk
med tillvaron som insats, där nöden bröt alla lagar
och gott och ont ej mera funnos till, emedan envar
blott tänkte på sig själv och själv var Gud, medan
huvuden föllo, lemmar krossades, hjärnor brusto och
freden kom med arbetsstrider och sinnesbedövning
och armod och pest. Denna ungdom kräver att mitt i
denna värld måste konsten stå om man ej skall gäspa
och vända sig bort från den. Om den ej vill det, om
den håller sig för fin och stannar kvar i sitt bekanta
vardagsrum med stängda fönster och dörrar och
mannen och hustrun och vännen på var sin stol — nå,
så får den stanna kvar där och dö av bleksot, glömd
och övergiven. Men konsten har blott ett svar: dess
ja till livet, den skall nog kasta sig ut i det, och låt
den så bara bli förskräckt.»
Medan Kaj Munk omsätter detta program till
fullt utformade dramer, gör han så, att han
uppfyller dess krav på lidelse och våldsamhet
i varje enskild liten scen. Hans repliker äro
starka, smidiga, kvicka eller patetiska, som
situationen kräver det, hans människor tillhöra
alla kategorier men äro tydligt präglade av sin
förhärskande egenskap. Det är godheten, hatet,
viljan och svagheten, höljda i den
människo-skapande förmågans tidlösa dräkter. Blott
sällan äro de underkastade utveckling; professor
Mensch är det enda undantaget. De andra
personerna i Munks dramer kunna förkläda sig
och hyckla eller smickra för att uppnå sitt mål,
men karaktären är helgjuten och sig lik, tills
den krossas av yttre makter eller Guds dom.
Det är en förenkling bakom förklädnaderna,
som kräver en väldig, suggererande kraft för
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>