Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Österrikes sista årtionden. Dess förbindelser med Tyskland sedan världskriget, av G. P. Gooch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERRIKE
rikliga tillgång på timmer och Steiermarks
järnmalmer. Det hade förlorat Ungerns rika
livsmedelsproducerande slätter och Böhmens
kolgruvor. Det nådde ingenstädes fram till
havet, ty dess södra provinser hade förenats med
Italien och Jugoslavien. Det var ur stånd att
sälja sina industriprodukter, ty det var omgivet
av en ring av tullmurar. Dess penningväsen
hade störtat i kaos. Det tyngdes av en
kompakt massa arbetslösa, vilkas tjänster behövts
för ett rike på 54 mill. men nu ej längre voro
av nöden — statstjänstemän, järnvägsmän,
kontorister, affärsanställda o. d. Hungriga soldater
strömmade åter från fronten endast för att finna
ännu mera hunger hemma. Kanske var inte
någon stor stad i Europa vid slutet av 1918 i så
ömkansvärt skick som Wien. Läkare och
hjälpkommissioner från många länder voro
förfärade över de syner, som mötte dem, då de
kommo till sjukhusen eller
bespisningsinrättningarna.
Skulle den lilla, av fattigdom hemsökta
republiken kunna leva? Det var den fråga, som
ständigt gjordes inte blott av dess egna
invånare utan av hela världen. Den kunde inte
försvara sig själv, ty dess armé var strängt
begränsad genom freden i Saint-Germain, och i
varje fall fanns det inga pengar till soldater.
Den kunde inte heller livnära sig själv, ty en
stor del av dess territorium bestod av de berg,
som gjorde landet till en av Europas sköna
nejder. En tullförening mellan Donauländerna,
som skulle kombinera politiskt oberoende med
ekonomisk samverkan, förhindrades såväl
genom bittra minnen från det förflutna som
genom en önskan hos respektive stater att bli
så självtillräckliga som möjligt under ett
eventuellt nytt krig. Det fanns sålunda
uppenbarligen bara två alternativ. Det första var, att
det nya Österrike skulle leva sitt eget liv, låna
pengar, om det kunde finna någon som ville
låna, och hoppas på reduktion av tullmurarna,
när krigslidelserna svalnat.
Det andra alternativet var att uppge striden
för oberoendet och söka inträde (»Anschluss»)
i Tyska riket, vars bundsförvant det varit före
och under den konflikt, som bragt nederlag
och revolution över dem båda. Tyskland var i
själva verket nästan lika fattigt som Österrike,
och Wien och Berlin hade föga gemensamt.
»Anschluss» medförde dessutom faran, att det
bleve indraget i ett nytt krig, när Tyskland
återvunnit sina krafter. Men det fanns också
starka argument i motsatt riktning —
gemenskapen i blod, språk och kultur. Känslan av
enslighet och förtvivlan i en främmande ny
värld skapade en önskan om samgående med
någon vänskaplig makt, även om det blott bleve
en olycksbroder. Icke på grund av kärlek till
Tyskland utan av brist på något hoppfullt
alternativ vände den stora massan av österrikiska
medborgare under de första månaderna av sitt
nya liv sina ögon mot Berlin. Att
socialistregeringar voro vid makten i båda länderna ökade
det tilldragande i unionsprojektet för
stadsarbetarna, som togo rodret, när de gamla
styresmännen försvunnit. De icke-tyska folken i den
avsomnade österrikisk-ungerska monarkien
hade krävt rätt till självbestämmelse och
uppgivit sin gamla undersåtliga trohetsplikt.
Varför skulle inte också de österrikiska tyskarna
välja den kurs, som såg ut att lova de bästa
utsikterna till återhämtning?
Sedan kriget förlorats men innan kampen
upphört, beslöto de tyska medlemmarna av det
gamla österrikiska riksrådet att sammankalla
en provisorisk församling. Den sammanträdde
den 21 okt. 1918, och den 12 nov. proklamerade
den Tysk-Österrike som en del av den tyska
republiken. Nästa dag mottog tyska regeringen
en uppfordran, att den skulle understödja
planen och gå med på underhandlingar. Två dagar
senare riktade österrikiska regeringen i en not
till president Wilson en formlig begäran till de
segrande allierade makterna att gå med på
föreningen. »Vi hoppas att ni, herr president, i
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
