Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1938 - Observatoriet på Mount Wilson, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOUNT WILSONOBSERVATORIET
De fotometriska arbeten, som utförts under
Seares’ ledning och till väsentliga delar av
honom själv, ha haft två mål i sikte. Dels har
det gällt att med stor noggrannhet fastställa
ljusstyrkorna för de stjärnor nära norra
himmelspolen, som enligt ett förslag av E. C.
Picke-ring i Harvard skola tjäna som standard vid
fotometriska bestämningar. Utförandet av
denna plan har blivit möjlig genom Seares’
många arbeten. Han har därjämte diskuterat
och sammansmält resultaten i detta hänseende
från andra håll till ett internationellt antaget
ljusstyrkesystem. Till följd härav har man nu
omkring polen många hundra stjärnor, för
vilka ljusstyrkorna äro ytterst väl kända.
Dessutom har Seares i samarbete med Kapteyn
bestämt ljusstyrkorna för samtliga stjärnor
(cirka 70 000) inom 139 likformigt över himlen
utströdda ytor, varigenom man äger tillgång till
en serie sekundära standardskalor. Resultaten
av dessa bestämningar ha använts av Seares
för ingående diskussion av vintergatsystemets
allmänna byggnad.
Omfattande fotometriska bestämningar ha
också utförts av H. Shapley under den tid han
var anställd på Mount Wilson (1909—19). Dessa
bestämningar gingo ut på mätningar i de
klot-formiga stjärnhoparna, och i samband därmed
framställde Shapley ett flertal av de viktiga
fotometriska metoder, som kunna användas för
att bestämma stora avstånd.
Genom Ritcheys, Peases, J. C. Duncans, E.
P. Hubbles och W. Baades omfattande
fotografiska avbildningar av vintergatområden och
andra vintergator än vår egen har ett
ovärderligt material insamlats för studier av vår
Vintergata, andra vintergator och det
meta-galaktiska systemet. Är 1923 upptäckte Hubble
pulserande stjärnor i Andromedas stjärnsystem
och senare sådana i ett par andra vintergator,
vilket gav en utmärkt möjlighet att bestämma
avståndet och varigenom de av
undertecknad tidigare med hjälp av explosionsstjärnornas
maximala ljusstyrka bestämda avstånden till
andra vintergator än vår egen erhöllo en
viktig bekräftelse. Sedermera har Hubble utfört
systematiska studier över de exploderande
stjärnorna i »Andromedanebulosan» och därvid
upptäckt cirka 2/3 av det dryga hundratal av
dylika stjärnor, som man numera känner inom
denna vintergata. Hubble har dessutom utfört
viktiga studier över närbelägna
vintergatsys-tems struktur och fotometriska förhållanden,
vintergatornas klassifikation m. m. samt genom
systematiska räkningar av vintergatornas antal
i olika delar av himlen fastställt deras
allmänna ställning till vintergatsystemet samt
fördelning i rymden. I samband med de av Hubble,
K. Lundmark och andra på Mount Wilson
utförda studierna av avlägsna vintergatsystem
har M. L. Humason upptagit studiet av vinter
-gatsystemens totalspektra och radialhastigheter,
vilket tidigare hade inletts av V. M. Slipher i
Flagstaff, Arizona. Analysen av Humasons
radialhastigheter, som förnämligast blivit
utförd av Hubble, har visat, att de avlägsna
vintergatorna förefalla äga en allmän utåtgående
rörelse. Detta har givit upphov till de många
spekulationerna och teorierna om »världsalltets
utvidgning». Emellertid måste man invänta
slutresultaten av Humasons alltjämt pågående
observationer, innan man härvidlag kan taga
någon slutgiltig ståndpunkt.
Omfattande bestämningar av stjärnornas
pa-rallaxer och egenrörelser ha utförts av A. van
Maanen, varvid ett stort antal viktiga resultat
erhållits och många metodologiska frågor blivit
behandlade.
Ett mycket betydelsefullt arbete för
uppmätning av stjärnornas diametrar genom
användning av ljusets interferens har utförts av
F. G. Pease (1881—1938). Sedan en del
preliminära försök utförts av Nobelpristagaren A.
Michelson, tog Pease upp interferensmetoden
och utvecklade den för det föreliggande fallet,
först med hjälp av 254 cm-teleskopet och sedan
736
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
