Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1938 - Tjeckoslovakien och stormakterna. Münchenkonferensen 1938 och dess förhistoria, av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJECKOSLOVAKIEN
han sedan i engelska parlamentet skildrade
detta möte, framhöll han, att Hitler starkt
understrukit, att han var besluten att hjälpa
sudettyskarna och att han hellre än att vänta
var beredd att riskera ett världskrig. På
Chamberlains föreställningar förmåddes han
emellertid att medge ett uppskov på vissa
villkor.
Hitlers krav inneburo, att för att undvika
en väpnad tysk intervention Tjeckoslovakien
skulle avträda de områden, som hade
övervägande tysk befolkning. För den engelska
regeringen och ännu mer för den franska, som
direkt garanterat Tjeckoslovakiens gränser,
blev nästa steg att se till om de ville och
kunde förmå Pragregeringen att bringa det
offer, som Tyskland krävde. Det blev av största
betydelse för de båda regeringarnas beslut, att
det var mer än osäkert om de skulle vara i stånd
att genom en krigisk intervention ge
Tjeckoslovakien någon verklig hjälp. De beslöto därför att
förklara för tjeckoslovakerna, att »varken
Storbritannien eller Frankrike eller Ryssland eller
någon annan kunde intervenera i tid för att
hindra att deras land bleve ockuperat eller
förhärjat» — uttrycket är den engelske
lordkanslerns i en debatt i överhuset. I en not till Prag
av den 19 sept. framlade de i enlighet därmed
vissa förslag, som de ville rekommendera till
antagande. Dessa gingo ut på att de områden,
som till över 50 % beboddes av sudettyskar,
borde direkt överföras till Tyskland.
Beträffande de områden, som bleve kvar, voro båda
makterna villiga att deltaga i en internationell
garanti för deras gränser, en garanti, som skulle
träda i stället för Tjeckoslovakiens existerande
fördrag med Frankrike och Ryssland, vilka
voro byggda på ömsesidiga förpliktelser av
militär karaktär. Efter nya påtryckningar från
London och Paris accepterade den
tjeckoslovakiska ministären Hodza de fransk-engelska
förslagen den 21 sept. i förhoppning att kunna
rädda landet undan en invasion.
Med detta besked återvände Chamberlain
följande dag till Tyskland för ett nytt möte med
Hitler, denna gång i Godesberg vid Rhen inte
långt ifrån Bonn. Han medförde nu förslag hur
områdenas överföring till Tyskland skulle
verkställas. Hitler förklarade emellertid, att förslaget
skulle medföra ett uppskov och ge tjeckerna
tillfälle att förhala frågans slutliga lösning, och han
krävde, att de sudettyska områdena skulle
oför-dröjligen ockuperas av tyska trupper. För
Chamberlain kom detta som en fullständig
överraskning. Han hade, som han själv
förklarade i ett brev till Hitler, uppfattat
innebörden av samtalen med den tyske statschefen
i Obersalzberg så, att vad de då enats om
skulle betyda en uppgörelse i godo utan
tillgripande av våldsmedel. Vad Hitler nu förde
fram var planen på en tysk militär invasion,
som den tjeckiska regeringen säkert inte skulle
kunna möta annat än med väpnat motstånd.
Hitler vidhöll emellertid sin ståndpunkt och
preciserade i ett memorandum sina krav
därhän, att överföringen av områdena skulle ske
den 1 okt. och att dessförinnan tjeckiska
väpnade styrkor, polis, gendarmeri, tulltjänstemän
och gränsvakter skulle ha dragits tillbaka.
Krav framfördes vidare på att det evakuerade
territoriet skulle överlämnas i sitt dåvarande
skick, d. v. s. utan att där befintliga militära,
kommersiella eller trafikanläggningar skadades,
utan att den rullande materielen, livsmedel eller
boskap bortfördes. I vissa andra distrikt skulle
en folkomröstning äga rum senast den 25 nov.
under kontroll av en internationell kommission,
varefter den slutliga gränsdragningen skulle
fastställas antingen genom en tysk-tjeckisk
eller en internationell kommission. Chamberlain
framförde starka betänkligheter mot de nya
tyska kraven. Han lovade emellertid att
befordra dem vidare till Prag, denna gång dock
utan att rekommendera dem till antagande.
Den tjeckiska regering, som fick mottaga dessa
förslag, av Chamberlain senare betecknade
761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
