Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1938 - Tjeckoslovakien och stormakterna. Münchenkonferensen 1938 och dess förhistoria, av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJECKOSLOVAKIEN
mera som ett ultimatum än som ett
memorandum, stod ej längre under Hodzas ledning.
Denne hade den 22 sept. efterträtts av
generalinspektören för armén general Syrovy.
Den 25 sept. avvisades kraven såsom absolut
och ovillkorligt oantagliga. Chamberlain gav
det oaktat inte upp hoppet att kunna vinna
något på förhandlingsvägen. Han framkastade
omedelbart tanken på en internationell
konferens och skickade dagen därefter en av sina
förtrogna, sir Horace Wilson, till Hitler för att
rikta en ny vädjan till honom. Denna möttes
först av Hitlers tal i Sportpalatset i Berlin
samma dag, vari han ytterligare underströk sin
gamla ståndpunkt, att Pragregeringen blott
förhalade tiden. Chamberlain lät nu Wilson i
tydliga ordalag meddela, att Frankrike var berett
att uppfylla sina förpliktelser emot
Tjeckoslovakien, om detta land bleve anfallet av
Tyskland, och tillade — vad han för övrigt redan
tidigare under månaden sagt —■, att om
Frankrike invecklades i fientligheter mot Tyskland,
det skulle få Englands stöd. Detta hot
underströks av en omfattande om ock partiell
mobilisering i Frankrike, av stegrade militära
beredskapsåtgärder i England och av den
engelska flottans mobilisering den 28.
Det har redan framhållits, att de olika
instanserna praktiskt taget voro eniga i
huvudfrågan: de tyska områdenas avskiljande från
Tjeckoslovakien. Skiljaktigheterna gällde
endast metoden. För den engelska regeringen var
detta knappast tillräcklig orsak att kasta en
stor del av Europa i krig, och från olika håll
understöddes dessa fredssträvanden. Särskild
uppmärksamhet väckte en vädjan från den
amerikanske presidenten Roosevelt till både
Hitler och Benes att inte avbryta
förhandlingarna. När Chamberlain den 28 sept.
mottog Hitlers svar på det av Wilson överlämnade
brevet, tyckte han sig därur läsa några mindre
modifieringar i Hitlers ståndpunkt, vilket gav
honom anledning att till den tyske statschefen
rikta ett nytt telegram med följande
inledningsord: »Efter att ha läst ert brev känner
jag mig säker på att Ni kan få alla
huvudsakliga krav uppfyllda utan krig och utan
uppskov.» För England var huvudsaken att
söka se till att överförandet av de
sudettyska områdena skedde under ordnade
former och att skydd gavs åt både den
tyska och den tjeckiska befolkningen under
den tid, som behövdes för att förändringen
skulle verkställas. Lyckades detta, var ju
också Frankrike formellt befriat från sin
skyldighet att blanda sig i leken, eftersom
hjälpaktionen enligt fördraget endast skulle sättas
i gång vid ett tyskt angrepp. I denna elfte
timme kände emellertid Chamberlain, att han
ej längre kunde vinna något genom att ensam
uppsöka Hitler. I Rom satt Mussolini efter
allt att döma bara och väntade på att bli
tillkallad. När han den 28 sept. fick ett
telegram från Chamberlain med uppmaning att
deltaga i en flermaktskonferens och att göra
påtryckning på Hitler, så att denne ginge med
på Chamberlains senaste förhandlingsförslag,
satte han sig omedelbart i förbindelse med
Berlin, förmådde Hitler att på 24 timmar
uppskjuta en planerad mobilisering och mottog
sedan liksom både Chamberlain och franske
konseljpresidenten Daladier Hitlers inbjudan
att komma till München följande dag för en
konferens. Ännu ett uppskov med krigshotets
förverkligande hade nåtts.
Mötet i München den 29 sept. blev kort och
avgörande såtillvida som det löste den aktuella
krisen i den allmänna fredens tecken.
Chamberlains ursprungliga förslag, att även
Tjeckoslovakien skulle bli representerat, blev aldrig
förverkligat, och talet om att den sovjetryska
stormakten också skulle deltaga stötte på
Tysklands och Italiens bestämda motstånd. Det blev
sålunda endast ett möte mellan fyra stormakter,
representerade av sina regeringschefer, som var
och en stöddes av en stab rådgivare. Då den
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
