Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Brottskonkurrens. Nya strafflagsbestämmelser från nyåret 1939, av Ragnar Bergendal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTSKONKURRENS
sen. Ämnet är till en viss grad av rent
rättsteknisk natur, men detta hindrar icke, att det
har en mycket stor praktisk betydelse. I själva
verket torde hithörande regler komma till
användning i åtminstone vart tredje mera
betydande brottmål. Att sammanträffande av brott
är mycket vanligt är också helt naturligt.
Straffrättskipningens föremål är
brottsligheten. Lagarnas straffbestämmelser ge i
allmänhet regler endast för behandlingen av särskilda
brott. Och såsom brott ha i allmänhet
upptagits fristående handlingar eller mera enkla
rättskränkningar. Detta beror i någon mån på
inverkan av en äldre tids mera primitiva
förhållanden men framför allt på tungt vägande
praktiska skäl. Det förekommer visserligen, att
en kombination av flera rättskränkningar
uppställts såsom ett särskilt brott, t. ex. rån, som
utgör en på visst sätt beskaffad kombination
av rättsstridigt tvång och stöld, eller att ett
brott utgöres eller åtminstone kan utgöras av
ett över någon tid utsträckt levnadssätt eller
förfarande, som innefattar flera handlingar, t. ex.
sutenörskap eller olaga gårdfarihandel. Men det
är helt enkelt omöjligt att på förhand särskilt
uppmärksamma och reglera mera än ett ganska
begränsat antal sådana kombinationer.
Detta betyder emellertid icke, att en
strafflagstiftning kan helt förbigå det vanliga
förhållandet, att en individs brottslighet tagit sig
uttryck i flera brott. Om lagen gjorde detta,
skulle resultatet bli, att en sådan individ
borde bestraffas genom en enkel addition av
de straff, som han förskyllt för de särskilda
brotten, bedömda var för sig. Den som begått
hundra medelsvåra bedrägerier, vilka förskyllt
genomsnittligen sex månaders frihetsstraff,
skulle då undergå straff i 50 år. Vid sidan av
livstids frihetsstraff skulle uttagas små
bötesbelopp. Frihetsstraff av olika arter skulle
komma att omedelbart följa efter varandra. En
medellös förövare av talrika smärre brott, som
endast förtjäna böter, skulle komma att under-
gå förvandlingsfängelse i åratal, o. s. v. Det
säger sig självt, att dylika resultat skulle vara
ibland omöjliga att genomföra, ibland orättvisa
och ibland kriminalpolitiskt olämpliga. Också
har man redan länge sökt förebygga dem.
Lagstiftningarna ha emellertid på detta område
länge varit efterblivna och ofullständiga. Teori
och praxis, som i äldre tider hade
jämförelsevis stor frihet att handla på egen hand, sökte
därför utbilda olika former av
brottskonkurrens, vilkas rättsverkningar på ett eller
annat sätt bestämdes så, att man skulle undgå
en orimlig stränghet. I stor omfattning
användes s. k. absorption av straff, d. v. s. flera
brott tillsammans skulle endast drabbas av det
straff, som var stadgat för det svåraste av dem.
En senare tids strafflagar innehålla väl
uttryckligen regler i ämnet, men dessa måste
ofta sägas i alltför hög grad vara bundna
av den föregående sedvanerättsliga
utvecklingen, som icke på egen hand kunnat nå ett fullt
sakenligt resultat. Detta får även anses gälla
om den svenska strafflagens hittillsvarande
regler i 4 kap.
Dessa bygga på ett urskiljande av olika
konkurrensformer med inbördes starkt skiljaktiga
rättsverkningar. Man skiljer sålunda mellan
tre huvudfall: en handling innefattar flera brott,
t. ex. våldtäkt som tillika är blodskam, tvång
som tillika är egenmäktigt förfarande (s. k.
idealkonkurrens); skilda brott ha begåtts genom
flera fristående handlingar (realkonkurrens);
flera brott, av samma eller olika slag, ha
begåtts genom skilda handlingar, som emellertid
stå i sådant inbördes förhållande, att de böra
anses utgöra fortsättning av ett och samma
brott (fortsatt brott i s. k. vidgad bemärkelse).
I det första och tredje fallet skall inträda
absorption, i det att straffskalan eller åtminstone
dess maximum hämtas från vad som är
stadgat för det svåraste brottet och det eller de
övriga brotten få inverka endast såsom
försvårande omständigheter vid straffmätningen. Vid
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
