Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Sigfrid Aron Forsius. Astrolog, präst och psalmdiktare, av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORSIUS
Sverige, och ännu mer från Finland, strömmade
folk dit. Det vimlade av soldater och sjöfolk
och löst patrask. I domkapitelprotokollen
kunna vi på blott några få sidor träffa på
tjogtals olika yrken och hantverk, delvis för
vår tid rätt okända eller kuriösa. Även
utlänningar gjorde sig starkt märkbara, i första
rummet tyskar men även holländare, skottar,
fransoser, ryssar och italienare. Det var
fruktansvärt svårt att i denna blandade och rörliga
folkvärld framgångsrikt bekämpa råhet av
olika slag. Svårigheterna för kyrkans arbete
ökades genom konkurrensen mellan prästerna
inbördes om inkomstbringande prästerliga
förrättningar, särskilt begravningar, vilka kunde
urarta till slagsmål, så att »blodsår och
blåna-der» uppstodo.
Om Forsius’ religiösa ståndpunkt ha vi vissa
möjligheter att få en föreställning. Det var nu,
som han av trycket utgav och till Axel
Oxenstiernas maka dedicerade »Om långfredagen.
En allmännelig passionspredican», vilken han
anger sig ha sammansatt »i fängelsets
eländighet och bedrövelsens tid» och vilken veterligen
hittills icke utnyttjats av forskningen. Den
behandlar hela lidandeshistorien enligt de fem
pinoakterna, med inströdda sakupplysningar
(där vi bl. a. få veta, att Pilatus var fransos).
Närmast ligger den på den samtida bot- och
bönelitteraturens linje och kan karakteriseras
som på sätt och vis en pietistisk-känslobetonad
väckelsepredikan. Någon gång får
framställningen kyrkopolitisk färg. Högst intressant
som en antydan om en vändning bland de
styrande i kyrkopolitiskt avseende är, att Forsius
nu kunde i en till Oxenstiernska huset
dedicerad skrift trycka en så våldsam kritik av
Vasarnas kyrkoreduktion som den, som ligger i
tillämpningen av berättelsen om när
krigsmännen bytt Jesu kläder emellan sig: »Detta
avmålar det byte, som de gemene världslige hålla
över Guds ords tjänares ägodelar, kyrkogods
och uppehälle, helst de som umgås med krig.
Ty var äro nu de gamle förfäders gudeligt
skänkte presenter, som till kyrkors, skolors och
prästers uppehälle, till heligt bruk skänkte och
givne äro? Ho haver dem borttagit? Det
gjorde krigsknekterna.» (Man tycker sig också
höra en underton av Messenius’ sympati för
den katolska tiden.) Men Forsius’
passionspredikan är framför allt intressant genom det,
som icke finnes där. Hela den obligatoriska
ortodoxa apparaten och fraseologien saknas.
Här bakom ligger en viktig teologisk
utveckling. Luther hade i full klarhet fört fram den
rent evangeliska kärlekstanken som det översta
och allt behärskande motivet i kristendomen.
Men redan genom Melanchthon börjar antiken
åter tränga in i lutherdomen; i den fullbildade
1600-talsortodoxien hade under strängt
fasthållande vid de lutherska formuleringarna i
verkligheten en betydande förskjutning ägt
rum bort från det rent evangeliskt-lutherska.
Religiöst ömtåliga sinnen kände dock alltid
denna inre slitning mellan två egentligen
oförenliga linjer inom den lutherska ortodoxien,
även om man icke kunde komma till rätta med
saken. Somliga sökte vägen undan ortodoxiens
tryck i senmedeltidens och reformationens
mystik, den invärtes föreningen med Gud,
Andens omedelbara upplysning (spiritualism)
oberoende av alla yttre former och ordningar.
Den som här kanske nådde längst i inflytande
var just Forsius. Och formen för sin mystik
fann han ej blott i predikan utan framför allt
i psalmdiktning.
Men här gällde det att gå försiktigt fram i
den ytterligt ömtåliga stämningen under
nödtiden och katolikskräcken i Sverige. Så utkom
anonymt, sannolikt 1614, en samling »Andelige
psalmer och vijser», vilka man numera är enig
om att tilldela Sigfrid Forsius. Tyvärr finnes
blott ett enda, till på köpet defekt, exemplar
i behåll. Lyckligtvis kunna vi redan av det
bevarade exemplaret få kännedom om
psalmsamlingens art. Ett 60-tal psalmer där äro nya
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
