Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Ur Nordsjöns historia. Försvunna landområden i Nordvästeuropa, av G. Erdtman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDSJÖN
kanalen befinner sig. I detta fall har man, till
den verkan det hava kan, även framfört ett
djurgeografiskt argument: björkna och lake
förekomma i Rhen, The Wash och Humber
men icke i Themsen.
För omkring 8 000—11 000 år sedan har det
flacka landet i södra delen av det nuvarande
nordsjöområdet antagligen (såsom framgår av
de talrika fynden av torv — »moor-log» —
på Dogger Bank) varit täckt av vidsträckta
kärrmarker med säv, vass, kaveldun och andra
örter. På de sandiga kullarna mellan maderna
växte viden, tall och björk, senare även hassel
och troligen även något ek, alm och al. Den
yppiga flora, som i allmänhet karakteriserar
bildningarna från det postglaciala
klimatoptimet, saknas, och man har därför anledning
förmoda, att större delen av »Nordsjölandet»
erövrats av havet före denna tidpunkt, d. v. s.
för minst 7 500 år sedan. Tidpunkten för
försvinnandet av den sista resten av
Nordsjölandet, Dogger Bank-halvön, senare Dogger
Bank-ön, torde aldrig exakt kunna fastställas,
enär havet vid områdets slutliga översvämning
troligen förstört alla dokument, som skulle
kunnat upplysa därom. Det är likaledes
vanskligt att söka fixera maximiåldern på
Nordsjölandets äldsta fossilförande skikt, och det är
i en del fall t. o. m. tänkbart, att man förväxlat
interglacialt och postglacialt material.
På arkeologiskt håll har man förmodat, att
det gamla förenande kustlandet från Yorkshire
till Jylland en gång varit ganska tätt befolkat.
De sinsemellan likartade fynden från denna tid
visa också, såsom framgått av
boplatsundersökningar från östra England, Danmark, Skåne
och ända bort i Estland, att de
sammanbindande och i jämförelse med de nutida betydligt
kortare kustlinjerna utgjort en geografisk
förutsättning för den påfallande kulturella
enhetligheten.
»Nordsjölandet» och andra landbryggor både
i öster- och västerled, såsom mellan Danmark
och Sverige samt mellan Nordirland och
Skottland, gjorde det möjligt för växter och djur
att snabbt vandra över från kontinenten till
de förut nedisade områdenas jungfruliga mark,
när deras klimatiska krav blevo uppfyllda.
Landbryggorna hade olika varaktighet, och det
förhållandet, att Irlands fauna räknar 4 och
Storbritanniens 13 reptil- och amfibiearter,
medan motsvarande antal är betydligt större
på den angränsande delen av kontinenten (i
Belgien 22; beträffande däggdjur är
förhållandet enahanda), kan sättas i samband med att
den skoto-iriska bryggan antagligen
översvämmades långt tidigare än det land, som över
den nuvarande Kanalen knöt samman
Storbritannien med kontinenten.
Till Skandinaviska halvön har invandringen
kunnat fortgå även sedan den direkta
förbindelsen med kontinenten i söder brutits. De
brittiska öarnas växt- och djurvärld har
däremot förblivit mera isolerad. För att förklara
förekomsten av ett amerikanskt inslag, t. ex.
bland växterna Eriocaulon septangulare,
behöver man ej förutsätta en sen transoceanisk
spridning. Dessa arter synas tvärtom vara
mycket gamla på platsen. De ha möjligen för
länge sedan, kanske redan under tertiärtiden,
haft en mer eller mindre sammanhängande
utbredning från Europas västflank österut genom
hela Eurasien och över Beringshavstraktens
landbryggor till Nordamerika. De kvartära
landisarna ha splittrat, minskat eller förstört
stora delar av deras utbredningsområden. Av
en del arters forna arealer återstå sålunda
blott några få fragment inom de områden —
västligaste Europa och östligaste Nordamerika
—, som undgått nedisning eller som gränsa till
icke nedisade men numera under havet sänkta
delar av kontinenten, varifrån en invandring
till de nutida lokalerna på sin tid kunnat äga
rum.
Ännu har man visserligen icke kunnat bevisa,
att de »amerikanska» elementen i den nord-
3—NFM38:11
805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
