Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Segelflygning. De meteorologiska förutsättningarna, av Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGELFLYGNING
Segelflygningens
hemlighet ligger sålunda till
väsentlig del i att finna de
uppåtgående
luftströmmarna och utnyttja dem.
Praktiskt taget kan man skilja
mellan tre viktiga fall,
då dylika uppåtstigande
luftströmmar uppträda i
naturen.
Det första hänför sig till
luft, som av topografiska
skäl tvingas uppåt. På
grund av
lufttrycksskillnader kommer luften i rörelse
utefter jordytan, men där den råkar på en höjd,
stiger den uppåt på lovartsidan, under det att
den i allmänhet får en nedåtgående rörelse på
läsidan. Antaga vi t. ex., att luften över den
plana marken rör sig med en hastighet av 4
meter per sekund — en ganska vanlig
medelhastighet —, så får den, om den skall röra sig
över en höjd, som har större stigning än 1
meter på 4, en vertikalhastighet uppåt, som är
större än 1 meter, och flygplanet kommer då
att föras uppåt, trots att dess fallhastighet i
förhållande till luften är, låt oss säga, 1 meter
per sekund.
I allmänhet kan man räkna med att om
vinden blåser uppför en sluttning, så är den
horisontella rörelsen »störd» ända upp till en
höjd, som är omkring 3
gånger större än själva
landhöjningen; upp till denna
höjd kan man räkna med en
vertikalrörelse, och dennas
intensitet är beroende såväl
av landets lutning som av
vindhastigheten.
Ett segelplan, som startas
från toppen av en kulle i den
uppåtgående luftströmmen,
kan nå en betydande höjd
Bild 3. Schematisk bild, visande »surfing» med segelplan vid en »kallfront».
genom att det hålles i denna luftström i
spiralflykt, vilket ju alltid kan åstadkommas genom
lämplig inriktning av fallrörelsen i den
stigande luftströmmen (jfr bild 2). Är
flygarens mål att så länge som möjligt hålla sig
uppe i luften, kan han uppnå detta genom att
förflytta sig från och till den uppgående
luftströmmen på sätt, som bild 1 antyder. Sedan
segelplanet av den uppåtstigande luften förts
upp till den högsta höjd, som kan nås, lämnar
flygaren den uppåtgående luftströmmen och
går i glidflykt ned till en lägre nivå, där han
åter uppsöker den uppåtgående luftströmmen,
och på så sätt kan kretsprocessen fortgå så
länge, som vinden blåser och flygaren kan hålla
ut. Under de internationella tävlingarna 1937
††ff ^
1 Mt V
Ä/Aiiim
y/v A v U
Bild 4. De vertikala luftströmmarna över olika terräng, kullar, skog, sjö,
stad, samt deras sammanhang med molnbildningen. ■
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
