Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Segelflygning. De meteorologiska förutsättningarna, av Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGELFLYGNING
höllo sig Fox och Murray på detta sätt uppe
i luften under 9 timmar och 48 minuter.
I ett kuperat landskap, där kullar uppträda
här och var, kan flygaren stundom genom
lämpligt val av segelflygroute tillryggalägga
ganska långa distanser.
En andra viktig typ av uppåtstigande luft
uppträder i sådana fall, då de understa
luftlagren uppvärmts av solstrålningen, så att de
blivit lättare än den ovanför befintliga luften:
luftens skiktning är instabil, och en
uppåtstigande luftström utbildas. Nu äro förhållandena
i atmosfären så gynnsamma för upptäckten av
dylika uppåtgående luftströmmar, att överallt,
där de uppträda i mera utpräglad form, detta
markeras genom molnbildning inom
luftströmmens övre delar. Den uppåtstigande
varma luftströmmen avkyles nämligen genom
det arbete, som utföres vid stigningen, och
härvid inträder efter hand kondensation av
vattenånga, som utfälles i form av moln.
Överallt, där tydliga cumulusmoln finnas
utbildade, kan segelflygaren räkna med att under
och särskilt inom dem befinner sig en
uppåtstigande luftström, som vanligen är tillräckligt
stark för att segelplanet skall kunna lyftas till
molnens egen höjd eller till c:a 3 000 eller
4 000 meter.
Under eljest vackra och klara sommardagar
utbildas sådana cumulusmoln ofta under
eftermiddagens lopp för att under kvällen åter
upplösas (bild 4). Ibland uppträda de i långa rullar
eller balkar, ibland i höstacksformade bollar.
I varje särskilt fall motsvaras molnformen av
en uppåtstigande luftström av liknande art, i
det att de långa molnbankarna motsvaras av
långa »ridåer» av uppåtstigande luft,
molnbollarna åter av en mera begränsad luftström, som
stiger upp liksom röken ur en skorsten vid
tämligen lugnt väder.
Även dessa luftströmmar kan flygaren
utnyttja för segelflygningar såväl på längre
distanser som för mera begränsade
uthållighetsflygningar. För långdistansflygningar äro
särskilt »ridåerna» gynnsamma.
En tredje form av uppåtstigande
luftströmmar uppträder i samband med de s. k.
fronterna. Dessa utgöra gränsytorna mellan luft av
olika temperatur. Vid »varmfronten» glider
varmare och därmed lättare luft uppför den
sluttande gränsytan till kallare luft, så som
bild 5 visar. Vid uppåtstigningen avkyles den
varma luften adiabatiskt, och vattenånga
utfälles i form av ett sammanhängande
molntäcke. Luftens uppåtstigning är emellertid
härvid endast sällan så stark, att den kan
utnyttjas för segelflygning.
Vid »kallfronten» skjuter kallare och tyngre
luft fram under den varma luften, som då
pressas i höjden. Ofta utlöses härvid inom den
varma luften en kondensation av vattenånga,
varvid kondensationsvärme frigöres, som ger
luftmassan ett temperaturöverskott över
omgivningen, vilket resulterar i en spontan uppdrift.
Sedan den alltså genom »kalluftens» kilformiga
framträngande fått en impuls uppåt, fortsätter
40 km 120 km
200 km
300 km
Bild 5. Schematisk bild, visande vertikalsnitt genom en typisk varmfront (t. h.) och en kallfront (t. v.).
819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
