Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Biologi och äggviteforskning. Nyare rön om livsprocessens kemi, av Arne Tiselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄGGVITEFORSKNING
ämnen lämpa sig härför. Sedan Emil Fischers
tid (1852—1919) vet man, att de äro uppbyggda
genom sammanfogande av olika aminosyror i
s. k. peptidbindningar och att man bara genom
att ändra ordningsföljden mellan dessa
aminosyror vid uppbyggandet har en enorm
variationsmöjlighet: så kan man av 20 olika
aminosyror blott genom att ändra ordningsföljden
tänka sig ej mindre än 2,4 trillioner (alltså ett
19-siffrigt tal) olika substanser uppbyggda. Till
jämförelse kan nämnas, att det torde finnas
omkring 1 mill. olika djurarter.
Även om artolikheten i de flesta fall torde
motsvaras av en skillnad med avseende på de i
organismen ingående äggviteämnena, får det
numera anses säkert, att i vissa fall en
liknande roll kan tillkomma högmolekylära
kolhydrat, vilket är fallet till exempel med
pneumokockerna, lunginflammationens baciller,
för vilka de olika arterna skilja sig såväl i fråga
om proteiner som i fråga om de i kapseln
ingående polysackariderna.
Man kan ej undgå att förvåna sig över vilka
stora skillnader närstående djurarter kunna
uppvisa i här berörda avseende. Så äro
hemo-cyaninerna, de blå äggviteämnena i blod från
sniglar av släktet Helix, stundom helt olika för
olika arter, vilket påvisats med elektrofores.
Nyligen har dr Adair genom samma metod lyckats
hos får påvisa t. o. m. en distinkt skillnad
mellan fostrets och moderns röda blodfärgämne,
hemoglobinet.
Ett ytterligare exempel på vilken avgörande
roll äggvitan spelar för artspecificiteten är den
försvarsmekanism, som organismen sätter upp
gentemot försök att med den införliva ett
artfrämmande äggviteämne. Insprutar man på en
kanin t. ex. en lösning av äggalbumin (ur
hönsäggvita), bildas i kaninens blod efter någon tid
antikroppar, d. v. s. ämnen, som ha förmåga
att utfälla äggalbumin ur sin lösning och
därigenom oskadliggöra det insprutade ämnet.
Antikropparna visa en mycket utpräglad spe-
cificitet — en antikropp mot äggalbumin från
höns reagerar endast med äggalbumin från
höns. Man har i själva verket här det
skarpaste kriteriet på små skillnader mellan olika
äggviteämnen. Dessa s. k. immunreaktioner
kunna utföras in vitro med serum från
försöksdjuret. Sätter man till detta immunserum
äggalbumin från ett annat djur, t. ex. från duva,
i stället för hönsäggalbumin, får man betydligt
svagare reaktion eller ingen reaktion alls.
Antikropparnas specificitet och
variationsmöjligheter äro sålunda lika stora som proteinernas, och
det ligger därför nära till hands att antaga, att
de ä r o proteiner. De försök, som hittills gjorts
att renframställa antikroppar, ha också lett till
äggviteämnen, som äro till nära 100 % specifikt
fällbara — tills vidare tyder allt på riktigheten
av antagandet om antikropparnas proteinnatur.
Antikropparna äro av den allra största
medicinska betydelse, såväl teoretiskt som praktiskt.
De måste nämligen anses vara bärare av
immuniteten mot smittsamma sjukdomar. På
samma sätt som äggalbuminet utfälles av
anti-ägg-albuminserum, oskadliggöras
lunginflammationens baciller, pneumokockerna, av motsvarande
antiserum, framställt genom insprutning av
döda pneumokocker på häst eller kanin.
Vaccinering mot smittkoppor, immunisering mot
tyfus m. fl. sjukdomar liksom säkerligen i
många fall den efter en sjukdom kvarstående
immuniteten äro till sin natur likartade
fenomen. Den praktiska betydelsen härav är alltför
välbekant för att jag här skulle behöva orda
därom — det kan vara tillräckligt att
hänvisa till de vackra framsteg, som
lunginflammationsterapien på senaste tiden gjort genom
användandet av immunsera från kanin.
Organismen kan emellertid också reagera på
ett helt annat sätt gentemot främmande
äggvita, i det att denna under vissa förhållanden
kan stimulera en syntes av substans,
liknan-d e eller identisk med det tillförda ämnet.
Detta tyckes ske vid de sjukliga processer, som
836
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
