Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Lakis-breven. Juda rikes sista strid. Nya fynd, av H. S. Nyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAKIS-BREVEN
Själv har Hosa’jahu emellertid något att
berätta: kaptenen Kebarjahu har rest ned till
Egypten efter att ha beordrat en
underbefälhavare att sörja för provianteringen. Vad hade
Kebarjahu i Egypten att göra? Juda rikes
siste konung, Sidkia, var medlem i en stor
koalition, som leddes av Egypten och
omfattade de kvarvarande, ännu icke helt kuvade
småstaterna i Palestina; Nebukadnesars
fälttåg var egentligen riktat mot Egypten, och
det var Egyptens framträdande i den
främre-asiatiska politiken, som hade förmått honom
att gripa till storsläggan. Var Kebarjahu
judisk förbindelseofficer med Egypten? Reste
han dit ned i konung Sidkias uppdrag? Eller
drev han politik på egen hand? Ville han
måhända inför den med stora steg annalkande
katastrofen sätta sig i säkerhet? Vi veta det ej.
Kommendanten i Lakis tycks i varje fall ha
stått främmande för hans resa, ehuru han
borde ha varit närmast att veta om den. For
Kebarjahu på eget beråd, och det är ingalunda
osannolikt, så måste disciplinen vid
truppförbanden ha lämnat åtskilligt övrigt att önska.
Men ännu en märklig sak har Hosa’jahu att
förmäla. En viss Sallum ben Jaddua’, väl
någon i Hosa’jahus närmaste omgivning, har
mottagit ett brev från ingen mindre än en
medlem av konungahuset, och i detta brev
finns ett varningsord från en profet. Gamla
Testamentet träder nu inom vår synkrets.
Samuels- och Konungaböckerna och
profeternas skrifter ge de kraftigaste bevis för vad
profeterna betytt för politiken i Israels och
Juda riken, och genom Jeremiaboken veta vi
vilken väldig aktivitet just profeterna
utvecklade i Juda rikes sista förtvivlade strid. Vi
urskilja två varandra alldeles motsatta
grupper. På ena sidan stå de patriotiska profeterna,
som stödja konung Sidkias allianspolitik och
utlova Jahves välsignelse över det krig, som
därav måste bli en följd. På den andra sidan
står Jeremias, huvudet högre än allt folket, en
väldig, dunkel och gåtfull gestalt, en av Gamla
Testamentets största religiösa personligheter.
Hans hållning är klar och obeveklig, såsom
den varit under hela den omvälvande politiska
krisen efter konung Josias död vid Megiddo
år 609 f. Kr.: Juda har syndat mot Jahve, sin
Gud, och har nu att lida straffet; alla försök
att genom allianser och politiska
kombinationer undgå straffet kunna endast öka folkets
förtappelse, och underkastelse under Babel,
Jahves straffredskap, är det enda, som kan
rädda folket. Jeremia blir utsatt för de
svåraste förföljelser från konungamaktens sida,
kastas i ett ohyggligt fängelse och undgår med
knapp nöd döden. Han står emellertid icke
ensam. Redan åtskilliga år tidigare hade en
meningsfrände till honom framträtt, profeten Uria,
som »profeterade mot denna stad (Jerusalem)
och detta land alldeles såsom Jeremia hade
gjort»; han måste fly till Egypten men fasttogs av
den då regerande konung Jojakims utsände,
återfördes och avrättades (Jer. 26: 20—23).
Jeremia beskyddades faktiskt av ett parti bland
det högre prästerskapet (Jer. 26: 24), och han
har uppenbarligen haft ett betydande anhang.
Vårt brev låter oss icke klart förstå i vilket
läger den här verksamme profeten hörde
hemma. Ingenting förbjuder antagandet, att han
tillhörde Jeremias anhängare, men motsatsen
är också tänkbar. Torczyners försök att i
Lakis-breven återfinna Jeremia själv eller
Uria har i varje fall hittills av forskningen
bemötts med utpräglad misstro. — Uppenbart
är, att underbefälhavaren Hosa’jahu icke vill
taga någon befattning med detta
profetbudskap; han remitterar hela saken till
överkommendanten.
En dyster inblick i stämningen ger oss ett
tyvärr i slutet mycket skadat brev, där det
heter:
»Till min herre Ja’ös. Måtte Jahve låta min herre
se den närvarande tiden i välgång! Vem är din
tjänare, den hunden, att min herre har skickat
konungens brev och överstarnas brev med uppmaning: ’Läs
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
